TEMERAIRE

Det ståtliga och imponerande stora fartyget Temeraire var 1926 ute på sin jungfrufärd. Resan var tänkt att gå till Australien men tog slut i Sundsvall där Revhällan satte stopp för henne. Dimma och svaga mistsignaler ansågs vara den främsta orsaken.

FÖRLISNINGEN
M/S Temeraire tillhörde Wilhelmsenska rederiet i Oslo och det var tänkt att hon skulle gå på “Moskva-Australien linjen”. Fartyget byggdes 1926 och var i september samma år ute på sin jungfruresa, vilket också skulle bli hennes sista. Första anhalten på den olycksaliga resan var Gävle där man tog last bestående av 600 ton papper, 200 ton massa samt cirka 200 standards trävaror. Under eftermiddagen söndagen den 19 september 1926 gör man fartyget klart för avgång vidare norrut och kapten O.Bolin ger på kvällen order att kasta loss för att ta kurs på Sundsvall.

Såg knappt fören!
Sjön gick hög men värst var nog dimman som låg så tät att fören knappt syntes från styrhytten. Detta ställde till problem och man kom flera gånger ur kurs, dock utan missöden. Vid 3-tiden på måndagsmorgonen trodde man sig kommit upp i höjd med Brämön strax utanför Sundsvall. Ögon och öron spändes för att höra signaler från Brämön eller rent av kunna se densamma dock utan framgång.

En halvannan timme senare hör man en svag signal i fjärran, men försent. Ögonblicket därefter ränner man med kraft rakt upp på grund. Det visade sig att man satt fast vid Revhällan och det ordentligt. Maskinrummet vattenfylldes snabbt och även treans lastrum gick läck. Man försökte på egen hand ta sig loss men till ingen nytta då farten vid grundstötningen gjort att man kommit långt upp på grundet.

Alptopp under sig
Man begärde hjälp från bärgningsångaren Poseidon som låg i Holmsund och gjorde sig omedelbart klar för avgång ner till Brämön. Hjälp anlände även från Sundsvall i form av bogserångarna Hjälparen II, Oaxen V samt Laine. Gemensamt försökte de tre sistnämnda dra loss fartyget men misslyckades. Under eftermiddagen anlände Poseidon som med sina krafter gjorde ett försök även hon med samma resultat.

Allt man kunde göra vara att försöka undvika att fartyget högg så hårt i de höga dyningarna. Vädret blev snabbt sämre och det friskade i från sydväst och inget mer kunde för tillfället göras. Besättningen lämnade då fartyget och rådslag hölls, bärga lasten var ett alternativ för att göra henne lättare men utsikterna för detta arbete var små. Tomma pråmar forslades ut till platsen men endast 25 standards trä lyckades man bärga den närmsta dygnen.

Sjöförklaringen
Torsdagen den 30 sept. var det dags för sjöförklaringen på norska konsulatet i Sundsvall. Kapten O. Bolin, två styrmän samt tre besättningsmän var kallade. Alla var i stort sett överens och sammanfattade att anledningen till olyckan berodde först och främst på dimman, men dessutom av att mistsignalen från Brämön varit alltför svag för att höras.

Kapten Olausson på en annan norsk ångare, som var närvarande vid sjöförklaringen som bisittare, uppgav att hans fartyg av samma orsaker varit nära att dela Temeraires öde den 24 sept. alltså fyra dagar efter grundstötningen. 

Alptopp under sig
Nu var det bråda tider då man befarade att skrovet skulle brytas itu inom några dygn. Grundet hon stod fast på var att likna vid en “alptopp” vilket gjorde att man försökte spränga bort det. Vädret hade äntligen blivit bättre och tisdagen den 5 okt var all last bärgad. Man tätade provisoriskt ett av rummet och länspumpningen var även det framgångsrikt så man räknade med ett allvarligt försök att dra loss henne under onsdagen.

Maskin hade vid det här laget förstörts genom att det sylvassa grundet trängt in i maskinrummet. Montörer från land gjorde vad de kunde för att försöka demontera allt av värde bl.a. de dyrbara elektriska winscharna, radiotelegrafen mm. Man jobbade ända till den ödesdigra 8 november då skrovet gav upp och hon bröts itu.

Skrotbärgning
När fartyget brutits uti var det inget annat att göra än att ta vara på skrotet. När fartyget sjunkit var skrotfirman Blom på plats och under kriget var det Härnösandsfirman Nyhamn som plockade skrot, bl.a propelleraxlar som bestod av 10 st 5 tons och 2 st tons metallklädda sådana. Det var under den bärgningen som dykaren Wiström från Sellings dykarfirma omkom.

Som ni förstår återstår inte mycket av det en gång så ståtliga fartyget ute vid Revhällan. Rester efter skrotbärgningen finns säkerligen kvar och lite annat smått & gott.

Skrivet av Göran Nilsson