En förlisning med tragik och hjärtskärande upplevelse är när Tana gick till botten. Efter kollisionen letade man efter överlevade och i mörkret rodde man dit ropen hördes för att söka och inte förrän det tystnat gav man upp.
Fakta | |
Typ | Bark |
Material | Järn |
Tonnage | 932 brt 847 nrt 1 280 dwt |
Mått | 60,79 x 9,82 x 5,74 meter |
Maskin | |
Fart | |
Byggd | 1878 av A. Stephen & Sons, Dundee (byggnr 70) |
Beställare | Skeppsredare R. Gilchrist, Glasgow |
Sjösatt | |
Levererad | |
Regnr | 5593 |
Signal | JTSH |
Klassad | |
Assurans | |
Hemma | Råå |
Ägare | p.r. (Olof Reinhold Råwall) |
Befälhavare | Frans Emil Olsson, Brantevik (Avlöste J. A. Andersson i feb. 1924) |
Besättning | 13 man varav 7 man omkom se ovan |
På resa | London – Helsingborg |
Förlist | 1924-12-09 |
Plats | Kattegatt, cirka 10 nm OSO Skagen (mellan Skagen och Leasö) |
Orsak | Kollision med ångtrålaren Ibis, Göteborg |
Last | 1 008 ton Koks i rummet / Ingen last på däck |
POS | |
Djup | |
Sjk | |
Exnamn | EASTERHILL |
HISTORIK
Tana byggdes 1878 som Easterhill av A. Stephen & Sons i skotska Dundee för skeppsredare R. Gilchrist, Glasgow där hon kom att förbli i 10 år innan hon såldes till London. Det var skeppsredare William Ross som köpte henne, men behöll Esterhill bara i 2 år innan hon såldes vidare till Norge.
Hennes Norska historia vet jag inte mycket om, men hon kom i alla fall till Arendal och skeppsredare Teilef Lassen, som gav henne sitt namn TANA, efter en floden i Nordnorge. Under hennes tid i Norge fördes hon av O.B. Jensen och P. Olsen. Som många andra fartyg var man utsatt för haverier och andra strapatser.
Juni 1910 på resa mellan Norge och Pernambuco och vidare till Rio de Janeiro strandade hon i tjocka på Cross Sands, (Norfolk) och betraktades nästan som vrak. Men trots dåliga odds lyckades två bärgningsfartyg bl.a. King Edward få henne flott och hon fördes in till Yarmouth med svåra bottenskador och storriggen liggande på däck.
1914 kom hon så till Sverige och skånska Råå då ett partrederi där köpte henne med Olof Reinhold Ohlsson som huvudredare. 1920 såldes hon vidare till Partrederiet Råwalls Rederi AB i vars ägo hon var vid förlisningen.
FÖRLISNINGEN
Tana var i december 1924 på väg hem till Sverige för årets sista seglast och skulle läggas upp under vintern. Hon avgick från London med 1.008 ton Koks i rummet med destination Helsingborg. Nordsjön avklarade och när man passerade Skagens fyrskepp vid 2-tiden under natten den 8 dec. var det konstapel Anton Glimberg som hade vakten, och på däck fanns ytterligare 4 man. Strax efter kl. 2 hade Glimberg purrat kapten för ett annat ändamål rörande en manöver.
När kapten kommer upp på däck får han, se liksom utkiken varnat för, en lanterna från en ångare på kollisionskurs. Man avvaktar först då man trodde ångaren skulle ändra kurs men när så inte var fallet gavs order att lova för att minska smällen vid kollisionen. Den sista manövern hann dock aldrig utföras och med ett brak for ångaren, som befanns vara ångtrålaren Ibis, (Göteborg) in i styrbords sida mitt emot stormasten på Tana. Ibis togs sig loss från Tana men av någon anledning stötte dom åter in i varandra, denna gång träffades Tana vid Mesanmasten och ytterligare ett stort hål på skrovet. Nu var tiden knapp med två stora hål i skrovet tog Tana in vatten snabbt och gick till botten inom 2-3 min.
Hann inte sätta ut livbåtarna
Kapten Olsson hade dock innan kollisionen lyckats slå larm och alla utom mässpojken Gunnar Jönsson befann sig på däck. Gunnars hytt låg akteröver och man såg honom i gången utanför hytten samt ropat åt honom att komma upp på däck men av någon anledning gjorde han inte det. Livbälten delades ut och surrningarna på livbåtarna kapades, men ingen av båtarna hann sättas ut innan Tana gick till botten.
Den ena livbåten försvann i sugvattnet när Tana försvann, men den andra flöt lyckligtvis och fyra man lyckades ta sig upp i densamma, som var halvfull med vatten. Livbåten drev ner mot ångtrålaren Ibis som tog ombord de fyra samt bemannade livbåten med fem man av eget folk för att undsätta de övriga nu liggande i vattnet. Runt omkring låg folk och hjärtskriande rop på hjälp hördes, vädret fint men nattens mörker försvårade räddningen och Ibis saknade strålkastare vilket gjorde arbetet väldigt svårt. Man rodde helt sonika dit man hörde ropen och under en timme letade man tills det tystnade och då hade man lyckats rädda tre man.
De övriga var spårlöst borta och hade troligen råkat ut för kramp i det kalla vattnet, iklädda bara nattsärken. Detta styrktes av kapten som var den sista man lyckades rädda då han trots kläder var så medtagen att man behövde ge honom konstgjord andning för att “återkalla honom till medvetandet” Ibis låg sedan kvar på olycksplatsen till det dagades vid 8-tiden på morgonen, men trots ljusets hjälp kunde man inte finna någon mer och eftersom man själv var läck i fören efter kollision bestämde man sig för att gå in till Göteborg.
BESÄTTNING | ||||
Kapten | Frans Emil Olsson | Brantevik | ||
Styrman | Emrick Johnsson | Kivik | ||
Konstapel | Anton Glimberg | Skillinge | ||
Steward | V. Polman | Durban | Omkom | |
Timmerman | Ernst Johansson | Hällevik | 30 år | Omkom |
Lättmatros | Erik Thuveson | Brantevik | ||
Lättmatros | Karl Östholm | Södertälje | 26 år | Omkom |
Lättmatros | Oscar Ohlsson | Brantevik | (son till kapten) | |
Jungman | Göte Kjällberg | Karlskrona | 20 år | Omkom |
Jungman | Sven Andersson | Höganäs | 19 år | Omkom |
Jungman | Gunnar Lindeby | Norra Fjöle, Värmland | ||
Jungman | Karl Hedberg | Halmstad | ||
Mässpojke | Gunnar Jönsson | Halmstad | 16 år | Omkom |
REDARE | ||
1878 – 1888 | Skeppsredare R. Gilchrist | Glasgow |
1888 – 1890 | Skeppsredare William Ross | London |
1890 – 1914 | Skeppsredare Teilef Lassen | Arendal |
1914 – 1920 | p.r. Olof Reinhold Ohlsson | Råå |
1921 – 1924 | p.r. A Reinhold Råwall (Råwalls Rederi AB) | Råå |
Skrivet av Göran Nilsson