SMÖJEN

En förlisning med flera frågetecken var Smöjens. Efter att ha legat på varv ett år, tas hon åter i trafik. Med en last som inte förskjuter sig kantrar hon på sin första resa. Hur det än förhåller sig med detta är det ett fartyg som fortfarande gömmer sig på havsbotten.

S/S Smöjen ägdes sedan 1934 av AB Bungenäs Kalkbrott i Malmö. Hon mönstrade 14 mans besättning och mätte 610 dödviktston. Hennes frakter bestod nästan uteslutande av sockerbetor från Gotland. Otaliga resor hade hunnits med under alla dessa år. 

Hösten 1953 lades hon upp på Ekensberg varv i Stockholm. Där blev hon liggande nästan ett helt år, men inför betkampanjen hösten -54 togs hon åter i trafik. Ny besättning mönstrade på och man satte av mot Visby. Där lastades 500 ton socker ombord och kursen sattes nu mot Stockholm där man skulle lossa sin last. 

Resan gick till en början bra men natten mot onsdagen den 13 oktober 1954 började man få slagsida. Strax efter midnatt gick larmet till Stavnäs radio som vidarebefodrade det till marinen, tullen och livräddningen. Då befann sig Smöjen vid Kopparstenarna och man hade 45 graders slagsida. Kapten Johan Sjögren väntade att fartyget när som helst skulle slå runt. 

Från Huvudskär gick man ut med livräddningsbåten Helge Ax:son Jonsson. Smöjen drev norrut och man räknade med att kunna möta henne på ett par timmar. Efter lite besvär var man ändå först fram och båtsman Karl Erik Andersson ombord på Helge Ax:son Jonsson berättar: 
–“Vi gick ut från Huvudskär med livräddningsbåten 20 minuter i ett på natten men var inte framme vid haveristen förren kl.5, vilket var senare än beräknat. Det låg nämligen inte mindre än nio fartyg ute i farleden och vi kom först för långt ut. Då vi kom fram till Smöjen hade fartyget redan ca:50 graders slagsida och den ökade oupphörligt”. 

Besättningen gick i båtarna men stannade tätt intill Smöjen som nu började vattenfyllas och kantra. Ångaren doppade till slut masttopparna i vattnet. Vid det här laget hade tack och lov livräddarna hunnit fram och man började omedelbart ta ombord besättningen. Karl Erik Andersson berättar vidare:

–“Det var i sista minuten vi kom fram. I den grova sjön måste vi borda haveristen 10 till 11 gånger innan alla de nödställda kunnat hoppa ombord i livbåten. Kapten var sista man, kl.06.10 gick Smöjen till botten, en knapp halvtimme efter det alla hade hoppat ombord på Helge Ax:son Jonsson”. 

Fartyget hade på dessa timmar drivit upp mot Almagrundet. Enligt lotsen och sjöräddningen i Sandhamn gick hon till botten 18 sjömil SSV Almagrundets fyrskepp. Strax före klockan 9 på onsdagen kom besättningen till Sandhamn där man utspisades på värdshuset. Kapten Sjögren ringde omgående till rederiet för att rapportera. 

Allt manskap var välbehållna men inga tillhörigheter inte ens skeppspapperna fick man med sig. Ingången till det rum dessa förvarades stod nämligen under vatten och det var omöjligt att ta sig in. Nu började man även titta på orsaken till varför fartyget fick slagsida.

Förskjutning i lasten var den första tanken, men både rederiet och kapten var skeptisk. Hos rederiet uttalade sig konsul Liljeqvist:
–“Det hela är oförklarigt. Lasten utgjordes av ungfär 500 ton råsocker. Denna är en klibbig massa som inte kan förskjuta sig. Vid lossning har vi ofta svårt att få isär massan. Det får nu bli en utredning om vad som kan ha orskat slagsidan.”

–“Det var inte förskjutning i lasten som orsakade haveriet” framhöll även kapten Sjögren. Sanningen får vi väl aldrig veta förren fartyget hittas. Mig veterligen har bara en livbåt återfunnits i närheten av Almagrundet. Det var den 20: okt när man letade efter en försvunnen rysk fiskebåt.

Skrivet av Göran Nilsson