PICARDIER

HISTORIK
PICARDIER sjösattes 1917 vid American Ship Building Co., Cleveland, Ohio som WAR FINCH för British Shipping Controller på beställning av US Shipping Board, New York men redan under byggandet kom US NAVY att begära få ta över fartyget för insatser i 1:a världskriget. Omdöptes till LAKE MICHIGAN redan innan hon var färdigställd.

Den 30 januari 1918 var hon i tjänst (Naval Overseas Transportation Service N°2993), till en början med kolfrakter utmed kusten men I april 1918 sattes hon in som “Mine Carrier” till England och kol som returlast, främst för USA östkust, Cuba, Guantanamo Bay samt Azorerna, vilket hon fortsatte med till 4 oktober 1919 då hon åter gick till US Shipping Board. 1920 såldes hon till Lloyd Royal Belge S.A. Antwerpen och fick sitt slutgiltiga namn PICARDIER .

Hon förde en ganska anonym tillvaro tills hon den 16 maj 1923 på resa från England till Köningberg med kol grundstötte vid Adler grund nordost om Bornholm. Bogserare från Schuchman lyckades få henne flott den 23 maj och ta henne till Stettin för reparation och den 4 augusti samma år (1923) lämnade hon Stettin för att gå hem till Antwerpen.

FÖRLISNINGEN
Nu var PICARDIER ute på sin första resa efter reparationen och efter att intagit last i Finland var hon nu på väg hem till Antwerpen. Måndagen den 19 november 1923 avgick hon från finska Brahestad med 900 standards trälast och var närmast på väg till Gävle för att inta bunkers. Några timmar efter avgång utbröt en snöstorm och framåt kvällen tilltog vinden till över 40 m/sek.

Klockan 22:45 på måndagskvällen sprang styrbords roderkätting. Styrmännen, båtsman och fyra andra skyndade genast akterut för att försöka hålla kursen med handrodret. En stund senare beordrades även kocken och två eldare dit för att hjälpa till. Sjögången var så svår att 1:e styrmannen Josef Duprés och båtsmannen omedelbart slungades mot roderkulten och skadade sig så svårt i bröstet att man omgående fick gå ner till kojs.

De övriga arbetade för brinnande livet med att försöka hålla kursen, trots att sjöarna ideligen slog in över fartyget. Efter ett tag hände det som inte fick hända, handrodret havererade även det. Man gjorde tappra försök att laga det liksom man även försökte komma ner under däckslasten för att komma åt att reparera roderkättingen. Dock utan att lyckas med någondera. 

Nu drev PICARDIER redlöst med stark fart åt sydväst. Man skickade SOS regelbundet och Härnösands radio tog emot en nödsignal klockan 10;30 på onsdagen den 21 nov. Senare under dagen hade man åter kontakt med PICARDIER som då var i höjd med Härnösand men långt ut till havs. Man hade svårt att höra men man uppfattade dock att fartyget nu drev i sydlig riktning med en fart av fyra knop. Härnösands radio satte sig i förbindelse med bland annat en tysk och en dansk ångare som befann sig i farvattnen.Man förberedde även bärgningsångaren Herakles som låg i finska Wasa och skulle så snart vädret tillät gå ut mot det nödställda fartyget. Ingen av ångarna i farvattnen fick någon kontakt med PICARDIER vare sig visuellt eller med radio, så någon hjälp fanns inte att få trots att det i hamnarna i området fanns gott om bärningsångare och andra fartyg. Dessa kunde i den hårda vinden inte gå ut och komma till undsättning. I två dygn drev PICARDIER manöverodugligt. Vid halv 5-tiden på torsdagsmorgonen hörde man bränningar och förstod att slutet var nära. 

Grundstötningen
Plötsligt fick man bottenkänning och den ena vågen efter andra drev fartget längre in bland grynnorna. Till slut låg hon ungefär ett stenkast från land vid Svartudden på Hornslandet utanför Hudiksvall. Sjöarna vräkte hela tiden in mot fartyget och det var stor risk att hon skulle slås sönder helt. Tio minuter efter strandningen var maskinrummet vattenfyllt. Man gav sig då på livbåtarna och en sex sju man tog plats, men då taljor och block var totalt nedisade gick det inte att få ner livbåten. 

När man så klättrade tillbaks krängde livbåten våldsamt och en 25-årig lättmatros föll rakt ner i det rytande havet och försvann bland bränningarna. Det var Jaque de Moore hemmahörande i Antwerpen. Ironiskt nog var han under de sista dygnen övertygad om att han aldrig mer skulle på se sitt hemland. Han hade åtskilliga gånger yttrat just de orden. Nu fanns inget annat att göra än att kapa trossarna till livbåten, vilket kapten Calmelet gjorde. När den med en duns for ner i vattnet blev den genast vattenfylld. Man hade redan lagt i både proviant och alla skeppspapper vilka nu gick förlorade. 

Där låg man nu, långt in mot land med ändå tillräckligt långt ut för att man skulle våga sig på att ta sig iland. Ett flertal nödraketer skickades upp. Vid halv 8-tiden på morgonen tändes hoppet då man observerade ett fartyg på norrgående, men hoppet dämpades då ingen notis togs av fartyget. Strax därpå kom ytterligare ett fartyg men även det höll sin kurs och försvann i horisonten. Vid halv 10-tiden kom så lotskuttern till undsättning. Även ett annat fartyg lade om kursen för att komma till haveristen. När man ombord på det fartyget såg att lotskuttern var på väg avbröt man och återgick till sin ordinarie kurs.

Vinden hade nu mojnat men sjön gick fortfarande hög så lotskuttern kunde inte gå ända fram. Man sjösatte en liten roddbåt varifrån man tog över de skeppsbrutna till lotskuttern. Endast kapten stannade kvar för att bevaka fartyget. Trots att han stått på kommandobryggan i över 50 timmar var han fast beslutsam att stanna på sin post. Först på kvällen blev han hämtad och förd in till Hudiksvall av ett par fiskare från Hölick. 

Belgare på tiden var som regel inte rustade att möta det nordiska klimatet och som i det här fallet 20 minusgrader. Besättningen på PICARDIER var inget undantag utan man var dåligt klädd, speciellt på fötterna. De flesta fick heller inte med sig sina tillhörigheter. Väl i land i Hudiksvall blev man inkvarterad i vaktrummet på tullstationen där man fick värma sig, och man lät sig väl smaka av det kaffe som serverades av tullpersonalen. Ett par man blev dock tvungen att uppsöka läkarhjälp för att se om sina skador. Det var främst förfrysningsskador men även den som gjorde illa sig vid roderkulten fick sina skador omsedda.

Sjömansmor och ett par andra personer började genast att försöka skaffa fram mat och logi åt de nödställda, och efter en natts vila inbjöds hela besättningen till sjömanshemmet. På fredagsmorgonen den 23 november gick bogserångaren Anna ut från Hudiksvall. Med ombord fanns bl.a. PICARDIERS kapten, styrmännen och en del av besättningen. Vidare var hamnkapten Gudmundsson med ombord. Vid ankomsten till haveristen fick man se ett halvt dussin fiskebåtar som väntade på att få arbete när bärgningen påbörjades. PICARDIER var en hemsk syn att skåda, totalt nedisad och vattenfylld upp till däck. Då man kom ombord gjordes en mindre trevlig upptäckt. Hon var plundrad på det mesta.

Bärgningsarbetet 
Strax efter klockan 14 avgick Anna från platsen, dock med en tullvaktmästare kvar ombord på PICARDIER med tanke på stölderna. På väg in mot Hudiksvall mötte man bärgningsågaren Ajax som var på väg ut till haveristen. Då vände Anna och gjorde Ajax sällskap. En dykare skickades omedelbart ner för att undersöka skadorna. Efter ett tag lämnade Anna platsen och tog även med sig tullvaktmästaren och lämnade bevakningen till Ajax. Man fann även PICARDIERS livbåt och efter länspumpning togs den med in till Hudiksvall. Skeppspapperna var dock försvunna.

På lördagsmorgonen anlände bärgningsångaren Diana och arbetet med att försöka täta läckorna pågick under hela dagen. Under söndagen gick dock sjön för hög därute utan arbetet återupptogs under måndagen då även bärgningsångaren Poseidon kom till platsen. Framåt kvällen började det åter blåsa och man fick avbryta arbetet. Stölderna hade nu blivit en polissak och stadsfiskalen Arvidsson i Hudiksvall och landsfiskal Brolin i Hälsingtuna – Idenor samt t.f. landsfiskal Englund i Rogsta tog gemensamt en tur ut i skärgården för att undersöka saken. Förhör hölls med sjöfarande som kunde tänkas känna till något. Redan under måndagen hade man misstankar riktade åt ett visst håll. Under tisdagen låg Diana och Poseidon åter vid Olmsundet på grund av för hög sjö.

Fredagen den 30 november vid middagstid, då några fiskare från Hölick letade virke från vraket gjordes ett hemskt fynd. I Höllkroksviken fann man i iskanten ett lik av en mansperson. Han låg med armarna fastfrusna i isen och med större delen av ansiktet bortslitet. Dessutom var han iklädd endast en skjorta och en kavaj. Han fördes till bårhuset vid Rogsta kyrkogård. Det visade sig att det var den försvunna de Moore. Identifierad av kamraterna på håret, kroppsbyggnad och del av kinden som fanns kvar. 

Besättningens farväl 
Under söndagen for befäl och besättningen i tre bilar ut till Rogsta för att ta farväl av sin kamrat. Med sig hade man två kransar i de belgiska färgerna. En med inskriptionen “Aandenken van Kaptein en Officieren S.S. Picardier ” På den andra kransen stod “Aandenken van Stokers en Matros S.S. Picardier” och ett särskilt med band med texten “ Jaque de Moore, Geboren 27/1897, verdronken 22/11 1923 het Hornslandet “. Samtliga texter var på flamländska. Kapten bad en kort bön och tackade med några ord för akten.

Bärgningsångarna som ju legat inne i Hudiksvall för kolning kom ut till haveristen först på onsdagen den 5 december. Man kunde då konstatera att hon brutits mitt itu. Troligen hade det skett redan under måndagen då det blåste hård sydostlig vind. Man inriktade sig på att bärga det man kunde och framåt kvällen började man spränga. Det man fick upp var bland annat två ankarkättingar, två ankare, den trådlösa telegrafen, en del wire, livbojar, kompasser, lampor mm.

Den dyrbara lasten som var värderad till hundratusentals kronor i dåtiden kurs var inte aktuell att försöka rädda. Skulle man ta iland den och frakta den tvärs över Hornslandet och vidare in till Hudiksvall för att där försöka last ombord den på ett annat fartyg skulle all förtjänst utebli. Även maskin lät man bli att bärga. På fredagsmorgonen den 7 december avgick Diana till Stockholm och Poseidon gick till Nordingråkusten för att assistera en motorseglare som strandat onsdagen den 5 dec. Ute vid PICARDIER var en del fiskare som i det vackra vädret bärgade en del gods för assuransbolagets räkning. Det var dock endast några stoppade dynor, några bord och dylikt som man lyckades bärga. 

S/S PICARDIER är idag utmärkt på sjökortet och delar finns kvar. Det mesta är dock skrotbärgat.

Skrivet av Göran Nilsson