LÖVETAND

I slutet av 1800-talet duggade förlisningarna tätt runt Kosteröarna. Man hade förhoppning att det nya seklet skulle föra med sig bättre lycka för sjöfarten. Men som vanligt grusades dessa förhoppningar ganska omgående. Det hann inte gå många dagar av det nya seklet innan det var dags igen.

Den norska barken Lövetand byggdes 1876 med en längd av 120,3 fot. Hon mätte 417 ton och hade sin hemmahamn i norska Langsund. I början av år 1900 var hon på väg från engelska Burnt Island med kol i lasten. Destinationen var Kristiania (Oslo). Kapten Thormodsen tog sitt skepp den sista biten utmed den Svenska kusten och vid natten till den 20 januari 1900 närmade man sig Väderöbod. Klockan 3 på natten fick man grundkänning och satt fast. Orsaken till grundstötningen var den starka strömmen och snötjockan som gjorde det omöjligt att se fyren på Väderöbod. En av besättningsmännen gjorde ett försök att hoppa iland. Honom såg man inte av mer. 

Efter en stund kom man loss från grundet men nu hade man en svår läcka i skrovet. Besättningen lyckades emellertid att hålla fartyget flytande i den sydliga stormen. Ett hopp tändes när man fick se den danska ångaren Vipen som var på väg till Strömstad. Man hissade nödflagg, men ombord på ångaren tog man ingen notis om detta, utan man fortsatte sin färd norrut. Ombord på Lövetand slet besättningen hårt för att hålla fartyget flytande och allt man kunde göra var att låta barken driva med vinden. När man var i höjd med Ursholmen insåg man att det inte var lönt längre, utan man gjorde klar livbåtarna och övergav fartyget. 

Till en början visste man inte var man befann sig, men när snötjockan lättade såg man Ursholmens fyrar, dit man rodde och med fyrpersonalens hjälp kunde man komma iland där. Lövetand som nu var övergivet drev vidare norrut tills en annan ångare fick syn på henne. Man hann ifatt Lövetand och gjorde ett försök att bogsera in henne till hamn. Men efter en stund fick man ge upp då Lövetand sjönk alltmer och vid Grisebådarne kapades trossen och Lövetand sjönk för gott. Den besättningsman som hoppade iland på Väderöarna kom lyckligtvis iland i stort sett torrskodd med hjälp av folket där. Han fick sedan följa med ångaren Uddevalla som var på väg till Kristiania. Dit avreste även resten av besättningen. 

Skrivet av Göran Nilsson