LOCH LINNHE

I skärgården runt Åland har många fartyg slutat sina dagar. Det stolta Loch Linnhe är ett av dessa. I slutet av 1800-talet seglade hon på de stora haven och otaliga är de hamnar som hom besökt. 1933 var det slutseglat för henne och i dag ligger resterna efter henne i Kökars skärgård.

HISTORIK

LOCH LINNHE fick sitt namn efter den långsmala havsviken innanför Mull på den skotska västkusten.

1898 kom hon i finsk ägo via J.E. Söderberg i Nystad. Den 5:e oktober 1900 strandade hon vid Westermarkelsdorf, Fehmarn men gick flott 5 dagar senare. Hon såldes vidare 1906, och köpare var då Isak Grödahl i Nystad. Hon fick då en ny kapten, vid namn P. Renfors. 1919 var det dags igen för försäljning, köpare den här gången var Rederi AB Standard i finska Åbo. Därifrån såldes hon inom samma stad vidare till Åbo Nya Rederi Ab för 350.000 finska mark. Detta rederi behöll henne endast några veckor för den 2 november 1922 köpte Gustav Eriksson henne för 400.00 finska mark, vilket var en bra affär för säljarna. 

Till en början gick hon som tidigare nämnts på de stora haven. Men efter 1:a världskriget ansågs hon för liten på dessa rutter. För lönsamhetens skull ville man ha större fartyg som tog mer last, och man ansåg att 2,000 brt var ett minimum. Det blev i stället Bottenhavet som blev hennes farvatten. Hon blev satt på att transportera splitved till London. Å andra sidan var hon näst intill för stor för denna trade, det var vanligen barkar och skonerter på upp till 1,000 brt som gick på denna trade. 

Hon var ursprungligen fregattacklad men omriggades någon gång mellan 1910 och 1913. Hon fick behålla kryssmasten som hade befriats från sina rår. Hon hade alltså två salningar på mesanmasten med en liten gaffel, enbart tjänande som flaggaffel, även vid den övre. Hon byggdes med bogspröt och klyvarbom odelade bramsegel och rundade poopsidor. Via Nystad i Finland kom hon 1922 till Åland och Gustav Eriksson. Han satte henne på alla möjliga uppdrag, bland annat fick hon hämta trälast i Kanada, logwood från Västindien och till och med en trälast från Östersjön till Melbourna i Australien vid 51 års ålder. 

Hon slutade sina dagar i Kökarsarkipelagen den 6 november 1933. På hemresa från London för att läggas upp för vintern förväxlade Kapten Ragnar Lindholm det Svenska fyrskeppet Svenska Björn med fyren Kökars Ören.
Hur det gick till låter vi Sven Bris berätta. Han mönstrade på som segelmakare sommaren 1932 och var faktiskt med om att förlisa med både Loch Linnhe och Virgo i samma farvatten:

För god sydvästlig vind korsade Loch Linnhe Nordsjön med 9 konps fart, tog sig sig genom Öresund och in i Östersjön och satte stäven upp mot Ålands hav. En kväll såg vi fyren Svenska Högarna och tyckte, att vi siktade fyrskeppet Svenska Björn rakt föröver. Då vi hade det förmodade fyrskeppet strax om styrbord, upptäckte vi till vår förskräckelse, att det inte var något fyrskepp utan i stället en klippa med en fyr på. Och vart vi än vände blicken, såg vi bara klippor och grund, där sjön bröt. Skeppet låg i en fart av cirka åtta knop, och det blev en snabbutryckning för att giga segel allt vad vi hann och orkade. Själv fick jag en man med mig för att boga ut ankarna, som fortfarande låg surrade på svinryggen. Efterhand som seglen blev gigade saktade skutan farten där hon pilade fram mellan bergsklackarna, men till slut brakade det till. 

Skeppet skakade, lyfte fören, gjorde ett par skutt och lade sig stilla. När hon slog fören mot berget, trodde vi, att riggen skulle rasa ner, men den stod rycken, något som var tur för oss som var på däck. Undan för undan sjönk nu aktern allt djupare. När vattnet just hade nått durken i akterrundeln, stoppade hon emellertid. Hon hade nått botten. I den svaga dyningen låg hon sedan och marrade och gned mot berggrunden. Lastrummet var vattenfyllt ända upp till under däck akter ut, medan fören stod cirka 2 meter högre än normalt uppe på grundet. Och egentligen gick det ingen nöd på oss där vi låg, på skyddat vatten såpass långt inomskärs. Var befann vi oss då egentligen ? Enligt besticket borde vi ha varit ute till havs vid fyrskeppet Svenska Björn, men i stället låg vi mellan en massa bergsklackar. 

När vi kom ner från riggen, där hela gänget beslagit seglen som blivit gigade i all hast och som låg och fladdrade för vinden, sade timmermannen, som var från Kökars
–“Jag undrar, om det där inte är Kökars Örens fyr, ja jag ger mig sjutton på, att det måste vara den ! Han menade då den fyr som vi hade ansett vara fyrskeppet. Då seglen blivit beslagna och allt lugnat ner sig ombord, sändes 1:e styrman, timmermannen och en matros med skeppets motorlivbåt till fyrlandet för att ta reda på, var vi hamnat. Det visade sig, att Kökar-bon haft aldeles rätt. Vi hade hamnat i Kökars vidsträckta arkipelag. Orsaken vill jag inte gå närmare in på, men det är ju känt, att det finns magnetiska malmfält i farvattnen. Medverkar missvisande fyrar och mänsklig bristfällighet, kan vad som helst inträffa, både svårförklariga och otrevliga händelser för som drabbas. 

I dagningen nästa morgon fick vi besök av några fiskare och en sjöbevakningsbåt. De undrade vad i herrens namn vi gjorde på denna plats.
–“Det här är ju alltför små och grunda vatten för så stora fartyg” yttrade en fiskare.
–“Vad gör ni hit utan trä i lasten” menade en annan. Som känt är det ont om virke på Kökar. En lots kom ombord och kunde inte begripa, hur vi klarat oss så långt in i skärgården. Utanför fyrlandet där vi forsat fram för fulla dukar, var vattnen fulla av grynnor och stenar. Han skulle för sin del inte ta risken att försöka lotsa ut en farkost som låg sex fot djup, den väg vi kommit in, sade han. Det var helt ofattbart, att vi inte törnat på redan där ute i öppna sjön. Vi hade haft en sagolik tur, där vi i friska vindar och grov sjö seglat in över grynnorna, lyckligt okunniga om var vi befann oss. Följande morgon kom en hel konvoj fiskebåtar utifrån öppna havet. Vi frågade dem om fiskelyckan varit god. 

Så småning om anlände rederiets bogserbåt Johanna från Nystad med dykare och utrustning för att undersöka skadorna på skrovet. Det visade sig vara betydande skador, ja såpass stora, att det inte skulle löna sig att kosta på en bärgning och reparation. Hon var illa åtgången från för till midskepps. Bland annat hade en sten, som legat inkilad i en bergsskreva, körts in genom bottenplåten. Då skeppet glad framåt, hade plåtar och spant stannat framför stenen, hoplnycklade som en tidning. Hålet var en meter brett och nästen tio meter långt. Dessutom hade skutan fått en hel del större och mindre hål och inbuktningar under hela förskeppet. 

Vi riggade ner allt löstagbart och lastade över det i Johanna. Största delen av besättningen ville inte stanna ombord, eftersom de ansåg det inte helt riskfritt. 1:e styrmannen stuerten och jag tyckte dock, att faran var liten och stannade kvar för att bärga så mycket som möjligt mellan Johannas turer till Mariehamn eller Nystad. Med hjälp av åtta man från orten riggade vi ner allt som gick att få loss. Under fjorton månader hade jag sytt 12 nya segel, men dem fick vi aldrig provsegla, utan de hamnade så småningom i andra skepp tillhörande samma rederi. När vi avslutat nedriggningen, återstod bara undermasterna och underrårna. Vi hade tiil och med lyckats rigga bort ankarspelet, ankarna, kättingarna och en del av pollarna. Hur många resor Johanna gjorde minns jag ej, men vi höll på i 2 veckor, innan det ansågs olönsamt att ta vara på mera. Resten fick ortsbefolkningen ta hand om bäst de ville

Skrivet av Göran Nilsson
Arkivfoto från Ålands sjöfartsmuseum