LILLAN

I mitten av 1800-talet började ångan på allvar göra sitt inträde bland lastfartygen. Dock var segelfartygen fortfarande klart dominerande. S/S Hernösand var ett av de tidiga fartygen som utnyttjade ångkraftens fördelar på sina rutter längs Norrlandskusten. I slutet av augusti 1862 låg hon i Stockholm och tog ombord både passagerare och last av styckegods. Klockan 17 lördagen den 30 augusti avgick hon för att gå till Härnösand och Örnsköldsvik.

Det var en skön vindstilla sensommarkväll. Lanternorna tändes 20;30 och man passerade Furusund 25 minuter senare. Lotsen Mathias Englund räknade med en behaglig resa. Vid Kappelskär girades babord och kursen sattes mot Arholma. Tjockö passerades och man gick vidare norrut genom det smala sundet mellan Arholma och Björkö. Granskärs redd var vid den här tiden en vanlig ankringsplats för segelfartygen i väntan på dom rätta vindarna. För tillfället låg här ett 20-tal fartyg. 

Ett av dessa fartyg var galeasen Lillan hemmahörande i Söderhamn, som var på väg norrut. Lillan var relativt ny och mätte 31 läster. Hon hade vid tillfället malmlast från Strömsholm som var avsett för Axmars bruk i Gästrikland. Lillan fördes av 34-åriga kapten Nils Gustav Bogren även han hemmahörande i Söderhamn. Ombord fanns dessutom jungman Johan Nordqvist från Börstil i Roslagen. Båda två hade intagt plats i kojen.

På Hernösands brygga står lotsen och kapten Victor Kempff. Klockan 22:25 upptäcker man ett mindre segelfartyg på styrbords sida. Fartyget ligger till ankars utan lanterna och genast fick matros Anders Andersson, som stod vid rodret order att falla av åt babord, vilket även skedde. Man gick fri från faryget men strax efteråt törnade man på något annat. Det visade sig vara galeasen Lillan som även hon låg till ankars utan lanterna.

Kollisionen blev kraftig och ångaren formligen klöv galeasen som omedelbart gick till botten. Kapten Kempff reagerade blixtsnabbt med två ordrar. 2:e maskinist F.J. Wideman i maskin fick ordern “Stopp”. Vidare gavs order om att babords livbåt skulle sättas ut, vilket skedde omedelbart. I livbåten sattes lotsen Englund och 1:e maskinist Östlund. Då Hernösand vid kollisionen fortsatt framåt en bit fick man ro cirka en halv kabellängd innan man siktade en man i vattnet fastklamrad i en lucka.

Väl framme fick man hjälp av tillskyndande båtar att dra upp mannen i livbåten. Det visade sig vara jungman Johan Nordqvist iklädd endast kalsonger och en tröja. Han berättar att:
–” Lillan har legat flera dagar för ankar i väntan på vind. Kapten Bogren och jag hade gått till kojs”.
Han visste inte hur han själv kommit upp ur kajutan. Han fördes till Hernösand där han bars ner i salongen av några passagerare där han blev väl omhändertagen.

Nu märkte man ombord på Hernösand att man inte gått helskinnad ur kollisionen. Fockmasten gick av och tog med sig storstången och babords fockvant sprängdes loksom förstångbardunerna. Av Lillan syntes bara masttopparna. Man bärgade sina egna grejor och gick tillbaks till Lillan för att söka finna kapten Bogren. Man cirklade cirka en halvtimme innan man gav upp. 

Skadorna på Hernösand var så stora att man fick gå tillbaks till Stockholm som man anlände vid 6-tiden på söndagen.Vid södra varvet fick man en ny mast och då fartyget i övrigt inte var skadat avgick hon 15;30 på sin ordinarie rutt. Jungman Johan Nordqvist från Lillan klev av i Stockholm. Passagerarna ombord på Hernösand hade gjort en insamling till honom som uppgick till strax över 100 riksdaler

Veckan efter kollisionen flöt en hel del bråte upp. Lotsen på Arholma bärgade bland annat: 1 storsegel, 1 fockmast, 5 däcksplankor, 6 brädstycken av garneringen, 4 luckor samt diverse tågvirke och trästycken. Tisdagen den 16 sept. hittades en man vid Arholma. Det var lotsåldersmannen A.P. Ahlman och mästerlotsen Lewander samt skepparen Anders Mattson som fann honom. Kroppen bärgades och den 19:e besiktades kroppen av länsman R.A. Nyman, fjärdingsman J.M. Ekström samt ovanstående nämde Ahlman.

Kroppen var iklädd en vit ylletröja och en blå och vitrandig skjorta samt på underkroppen kalsonger vilket stärkte teorin om att det var Bogren. Han hade ju vid kollisionen intagit plats i kojen och förmodligen varit avklädd på underkroppen. Vidare fanns på ringfingret på vänsterhanden en guldring med bokstäverna N.B. På kroppen fanns ett blåmärke från halsen och ner över bröstkorgen som antogs komma från kollisionen. 

Efter diverse skrivelser fram och tillbaks mellan länsman R.A. Nyman och länsstyrelsen i Stockholm beslöt att Bogren skulle begravas på Runhamns kyrkogård. Detta skedde den 27 oktober 1862 och förrättades av prosten och kyrkoheden i Vätö Per Olof Årre.

Sjöprotest

Sjöprotesten inför Noterius Publicus
Stockholms länsstyrelse III
Landskansli diarie ser. D III:98

År adertonhundra sextiotvå, den trettiondeförste auggusti inför mig Johan Erik Ritterberg Notatius Publicus i Stockholm, inkom capitainen Victor Kempff och anmälde att: Hans förande ångfartyg Hernösand har, med gods och passagerare, destinerat till Hernösand, härifrån avgått gårdagen den 30:de dennes kl 5 eftermiddagen; Under resan har sistlidne natt, omkring kl 10 ¼, capitainen blivit varse flera fartyg med tända lanternor, liggande på Granskärs redd; capitainen saktade då ångfartygets fart, och blev omkring 10 minuter senare varse flera fartyg så nära, att han måste hålla av åt babord, vartill kommandot genast verkställdes af rorsmannen; Just som fartyget fallit av åt babord, bibehållande sin kurs i farleden, törnade det mot något föremål som icke genast kunde skönjas; Genast vid törnen kommenderade capitainen stopp och back, dockav farten sköt fartyget ännu något framåt; Då capitainen hördeett nödropfirade han genast ned båten, i vilken lotsen och förste maskinisten hoppade ned och rodde akter över cirka en halv kabellängd, samt anträffade då en karl i vat tnet, vilken höll sig fast i en annan båt, och blev av ångfartygets båt upptagen, och tagen ombord och där vårdad, där han ännu denna förmiddag befinner sig fullkomligt återställd; Av den nämnde karlen uppgavs att han tillhörde en galeas hemma i Söderhamn, som, kommen från Strömsholm lastad med malm, i flera dagar legat för ankar på Granskärs redd, samt att på galeasen ingen lanterna var tänd, som bort vara enligt författningen, men som var uraktlåtet på galeasen liksom på många andra fartyg; och tillade karlen, att han och skepparen, som utgjorde hela besättningen på galeasen, varit bägge till kojs, att den sjunkit, och att han själv icke vet huru han kom upp ur kajutan. Capitainen Kempff anmälde vidare, att vid sammanstötningen, som var en följd därav att galeasen icke hade lanterna tänd, ångfartygets fockmast gick tvärs av, medtagande storstången, och babords fockvant sprängdes, ävensom en av förstångbardunerna; och hade en del av galeasens rigg fastnat i ångfartygsvantet, som därav troligen blivit skadat. Av sådan orsak återvände capitainen med ångfartyget till Stockholm för att reparera.

Capitainen hade sin båt ute i nära 1 ½ timme för att eftersöka galeasskepparen, vilken dock icke anträffades; vadan står att befara, att han gått till botten med sitt fartyg.

Av vad capitainen Kempff nu anmält föranlåtes han att protestera mot skepparen på galeasen och mot alla och envar dem det angå kan; och yrkar capitainen av dem bemälde skepparen och dess förande fartyg, och av alla som vederbör, full ersättning för ångfartget Hernösands genom den anförda, utan detsammas förvållande, timade händelsen uppkomna skador, kända och okända, och sådana som av dem kunna härröra. Och yrkar capitainen med protest vidare, för sig, sin besättning och ångfartygets rederi, resp. att från alt ansvar och all ersättning 1:a såväl för galeasens som dels lasts lidna skador och möjligen därav uppkommande kostnader och förluster vara fria; ävensom för vad kunnat skepparen och den upptagna karlen hava vederfarits; Och gör capitainen enahanda yrkande för sig och sin besättning med avseende 2:a på ångfartygets lidna och möjligen därav uppkommande vidare skador, kostnader och förluster; 3:e på lasten; 4:e på passagerarna.

I betraktande därav, att ångfartyget Hernösand, ävensom lasten och passagerarnas tillhörigheter, till äventyrs kunna vara försäkrade, protesterar capitainen Kempff jämväl mot sådana assuradörer, och yrkar mot dem att de till fullo skola ersätta allt vad dem enligt lag och police åligger att ersätta.

Slutligen förbehåller sig capitainen Kempff att, med framdeles skeende sjöförklaring, då med sin besättning och med varje annan bevisning styrka sin nu angivna berättelse. Och förklarade han sig, och med honom styrmannen och lotsen på resan, vilka nu tillika med honom inför mig Notarius sig infunnit, vilja det för dem samtliga nu troget upplästa här förutstående, till bekräftelse underskriva.

(Undertecknat)

…………………………………………………… …………………………………………………… ……………………………………………………
Victor Kempff Lotsen M. Englund John Pettersson
Befälhavare å ångaren Witö Marum Styrman
Hernösand

Vilka trenne underskrifter härmed intygas såsom egenhändiga.

Och protesterar jag Notarius, å min reqvirents vägnar, härmedelst mot den förolyckade galeasens skeppare och rederi, och mot ägarna av lasten i densamma; mot ångfartyget Hernösands rederi, mot lastägarna och mot passagerarna å sama ångfartyg; mot assuradeurerna å detsamma och å dess last, samt å passagerarnas tillhörigheter: allt på sätt härförut blivit yrkat; Och med förbehåll åt capitainen Kempff, besättningen, rederiet och övriga vederbörande och åt samtliga desammas rättsinnehavare av öppen rätt och talan. Stockholm som ovan

Ex officio J. H. Ritterberg
Not:s Publ:s
Vidimeras ex officio
Erik v. Sockenström
Borgmästare och Notarius Publicus i Hernösand

————————————————————————————————————–

Sjöförklaring

Utdrag av Domboken hållen hos Rådstuvu Rätten
i Hernösand den 10:de september 1862.
§ 339.

Ångaren Hernösand avgick från Stockholm med last och passagerare, destinerad till Hernösand och Örnsköldsvik Lördagen den 30:de augusti kl. 5 e.m – Kl. 8 t 55`e.m. passerades Furusund. Fartygets lanternor, som voro placerade på föreskrivna ställen, nämligen en vit lanterna på förtoppen, en röd om babord, en grön om styrbord, tändes kl. cirka 8 t 30 `e.m. Ingenting anmärkningsvärt passerades förren omkring kl 10 t 15 `e.m., då några sken observerades om babord och styrbord. Kursen fortsattes i den vanliga kurslinjen till kl. omkring 10 t 25 `, då ett mindre fartyg observerades liggande till ankars om styrbord utan lanterna. Då kommenderades genast till rorsmannen att falla av åt babord och vilken befallning genast åtlyddes. Strax därefter, sedan nämda fartyg passerats, törnade ångaren Hernösand mot något föremål, som varken av mig eller lotsen, som hade utkiken på bryggan, kunde skönjas. Jag kommenderade genast stopp ! Fartyget sköt dock något föröver. Såväl jag som lotsen hörde något brakande strax efter sammanstötningen, och med detsamma hördes nödrop, då jag genast sprang ned från bryggan och befallde och hjälpte till att fira ned babords båt. 1:ste maskinisten Östlund och lotsen Englund hoppade genast i båten och rodde akter över cirka ½ kabellängd, då en man påträffades liggande i vattnet, fasthållande sig uti en lucka. En annan båt var redan där, och hade fattat tag i mannen, och uppdrogs mannen av folket i båda båtarna gemensamt, i Hernösands båt, varefter roddes längs sidan och mannen upphalades på däck, och nedbars av några passagerade i salongen, varest han, sedan han något hämtat sig efter förskräckelsen, berättades, att det fartyg han tillhörde och som av Hernösand överseglades med den olyckliga påföljd, att det ögonblickligen sjönk, var galeasen Lillan från Söderhamn, lastad med malm och destinerad till Axmar, och att nämda fartyg legat till ankars i segelleden på Granskärs redd, och att ingen lanterna eller annat ljus varit tänt, samt att han och skepparen, som utgjorde hela besättningen, vid olyckstillfället varit till kojs. Flera båtar från andra, för ankars liggande fartyg, tillika med Hernösands båt rodde åter tillbaks till vraket, i hopp att rädda skepparen, men förgäves. Under denna tid låg ångaren Hernösand alldeles stilla och observerades då att Henösands fockmast sprungit förmodligen genom sprängning av babords vant, men huru detta tillgått är för mig och vittnen obekant. Hernösand låg still till omkring 0 t 30`f.m., och sysselsattes då med bärgning av fockmasten, som fallit överbord med toppen åt styrbord. Sedan allt blivit bärgat, sattes igång och passerades samma ställe där masttoppen av det förolyckade fartget var synligt ovan vattnet och undersöktes stället däromkring nogsamt med båten, men skepparen påträffades icke. kl. ungefär 1 t f.m., sedan båten blivit upphissad, och en annan vit lanterna blivit å en stång uppsatt, där masten stått, fortsattes resan utan uppehåll till Stockholm, varest besiktning verkställdes och en ny mast anskaffades. Då olyckan inträffade och cirka 10 minuter förut var fartygets maskin något saktad. 

På grund av förestående sjöförklaring protesterar jag således, så väl emot rederiet för ångfartyget Hernösand, lastägare, dess assuradörer eller rättsinnehavare, som ock, emot det sjunkna fartygets och lasts ägare, dess assuradörer eller rättsinnehavare eho det vara månde, frikallande mig själv och besättning för all skuld till den skada, som inträffat genom ångfartyget Hernösands stötande emot galean “Lillan”.
Hernösand den ( datum ej angivit ) september 1862″.

————————————————————————————————————–

Tack till Sten Bogren
vars farfars far var
skeppare Nils Bogren

Skrivet av Göran Nilsson