JOHAN TILLBERG

En förlisning som fick oerhörda konsekvenser vad gäller omkomna är Johan Tillberg som minsprängdes i Köge Bugt och där bara 1 man av 10 i besättningen överlevde.

HISTORIK
Johan Tillberg byggdes i Oskarshamn 1878 för bruksägaren Gustaf Tillberg och hans kompanjon handlare Fredrik Johansson. Trots att den sistnämnda ägde 17 andelar av 22 utsågs Tillberg med sina 5 andelar till huvudredare. Den 7 mars 1879 såldes fartyget till sjökapten Berndt Olof Nordström i Karlshamn som sålde vidare till Stockholm i februari 1880 då rederi a.b. Östersjön, med huvudredare grosshandlare Filip V. Slöör, köpte henne. Som befälhavare utsågs kapten Walter N. A. von Winblad, (som tidigare fört ULLERS).

Hon kom för övrigt till sin nya hemmahamn Stockholm den 19 mars 1882, med en last av 4 000 tunnor korn, från Trelleborg. Redan första året i Stockholm stötte Johan Tillberg på problem och på resa från Libau med spannmål var hon på ingående till Stockholm. Det gick sig inte bättre än att ångaren grundstötte den 15 november vid Husaröarna, men togs senare loss med vissa skador.Befälsbyte blev det 1887 då von Winblad lämnade över till C. C. Regnell som i sin tur löstes av 1893 av A. Söderkvist. Då hade Johan Tillberg redan fått sin panna utbytt, vilket skedde 1891.

Fartyget blev överfört till rederi a.b. Patria, Stockholm 1893 och i april 1908 godkändes ett förslag om att flytta rederiet till Helsingborg.Under tiden i Skåne kom hon att genomgå en reparation 1912 och föras av J. Johansson som dock avlöstes som befälhavare den 13 mars 1915 av Henrik Frisk som var med vid förlisningen.

FÖRLISNINGEN
Den 13 september 1916 kl. 6 em. avgick Johan Tillberg i barlast från Karrebäcksminde med Köpenhamn som destinationsort. Lots fanns ombord, som skulle tjänstgöra till Grönsund och sedan medfölja som passagerare. Som passagerare medföljde dessutom 1: ste maskinistens hustru. Vinden var VNV med regnbyar. Stevns fyr passerades på 2’ distans den 14 september kl. 3.55 fm., varefter kursen sattes NO t N på kompassen. Kl. 4 fm., övertog 1: ste styrmannen Johansson vakten på bryggan med matrosen Olsson till rors. Någon särskild utkik utsattes icke. Sedan styrmannen instruerats beträffande kurs och distans till danska minfälten, gick befälhavaren kl. 4.15 fm. in i navigationshytten på däck. I betraktande av att ångaren sattes något tillbaka av den rådande nordliga strömmen, beräknade befälhavaren vara framme vid sydkanten av det nordliga minfältet omkring kl. 6 fm., då det skulle vara tillräckligt ljust att passera genom detsamma, vilket han ämnade göra utan lots. Han hade tidigare vid flera tillfällen gått samma väg med fartyget. Styrmannen var senare vid något tillfälle inne i hytten och såg på sjökortet, där minfälten inlagt av befälhavaren. På fråga av denne förklarade styrmannen, att allt gick bra och att ännu ett stycke återstod till minfältet.

När klockan enligt befälhavarens beräkning var vid pass 5.30 fm. och han just var på väg ut ur hytten, inträffade plötsligt en våldsam explosion midskepps om styrbord. Fartyget krängde över åt babord, och befälhavaren slungades ut i vattnet åt samma sida. När han hämtat sig något, såg han, att förskeppet skilts från akterskeppet, under det att midskeppspartiet var fullständigt borta. Förskeppet flöt i ett par minuter och akterskeppet i c:a 5 minuter, innan även de försvunno i djupet. 5 man och 1: ste maskinistens hustru samt lotsen lågo till kojs, när olyckan inträffade, 2 man i förskeppet och de övriga midskepps. 1: ste maskinisten och en eldare hade vakten i maskinrummet midskepps.

Sedan för- och akterskeppet försvunnit, fick befälhavaren syn på en av båtarna, som kantad flöt på vattnet. Han simmade fram till båten och lyckades kravla sig upp på densamma. Efter en stund hörde han rop från lotsen, vilken han likaledes lyckades hala upp på båten. Samtidigt såg han 1: ste maskinistens hustru flyta på en del vrakspillror och kastade en lina till henne, men hon rörde sig icke. Då det ljusnade, blevo de båda männen i OS varse ett tyskt vaktskepp, mot vilken de av strömmen drevos ned. I nordvästlig riktning ehuru på längre avstånd skymtade de ett danskt vaktfartyg (Thor min anm.). Båda fartygen hade efter explosionen sänt båt till undsättning. Den danska båten kom fram först och tog de skeppsbrutna ombord. Den rodde sedan bort och sökte bland vrakstumparna samt lyckades bärga även 1: ste maskinistens hustru. Även den tyska båten genomsökte vrakspillrorna, men ingen av besättningen för övrigt hittades. Befälhavaren hade efter explosionen icke sett till någon, och lotsen hade av de ombordvarande sett endast en man, som stod på förskeppet. Sedan detta sjunkit, syntes han icke mera. De räddade fördes in till Köpenhamn. De hade alla tre erhållit en del blessyrer, varför de inlades på sjukhus. De blevo emellertid senare fullt återställda.

Vid sjöförhöret förklarade befälhavaren, att när fartyget, när olyckan inträffade, icke kunde hava hunnit fram till det danska minfältet, varför det måste hava stött på en drivmina. I betraktande av att ångaren gjorde 8 knops fart och längsta avståndet från Stevns, som passerades 3.55 fm., till danska minfältet var 11 distansminuter, framhåller emellertid Kommerskollegii sjötekniska biträde, att olyckan torde hava ägt rum inom minfältet, icke vid den av befälhavaren angivna tiden utan kl. 5.55 fm. Uppkommen på båten hade nämligen befälhavaren sett på sitt ur, som då visade 5.55. Det hade antagligen stannat, genast han kommit i vattnet. Bekräftelse härpå har även erhållits av vederbörande danska sjömilitära myndigheter, som uppgivit, att ångaren förolyckats inom gränsen för det danska minfältet på ovan angivna klockslag. Den omedelbara skulden till olyckan torde alltså vara att söka i fartygets navigering.

Skrivet av Göran Nilsson