HÖKEN

En förlisning som förbryllat många är HÖKENS. I mitten av dec. 1955 var hon på resa från Klaipeda till Gävle med 500 ton tackjärn i lastrummet. Den ordinarie befälhavaren Hilmer Hillstedt hade tagit ut semester och hans ersättare var 31 årige Valdemar Johansson. Han var en Göteborgare som till vardags var överstyrman på Broströms Linjefartyg, men hoppat in på den här resan.

HISTORIK
Vad man vet i den här historien är att Befälhavaren ringde 09.30 till rederiet och berättat att det var hårt väder på gång. Samma dag under eftermiddagen ringde maskinchefen hem till familjen och berättade att det blåste 20-25 m/sek och vinden kom i akterifrån.

Efter detta totalt tystnad och hon blev officiellt rapporterad saknad efter någon dag (mer om det i sjöförhöret längre ner). Nu kopplades flygvapnet in men den spaningen liksom den ryska gav inget resultat. Fyrvaktaren på Gotska Sandön hade vid den aktuella tiden observerat två fartyg ankrat upp i väntan på bättre väder men kunde inte säga om HÖKEN var ett av dessa, Inget vrakgods fanns heller vid en besiktning runt stränderna på Gotska Sandö

Det dröjde 4 dagar innan det första riktigt heta spåret kom. Det var Svenska Lloyds SCANDINAVIA som på lördagen fann vrakrester flytande i sjön söder om Svenska Björn och norr om Gotland. En teori var att HÖKEN kommit ur kursen och drivit mot Kopparstenarna. Ytterligare vrakdelar (1 st Teakdörr, lastluckor) hittas av annat fartyg vid Svenska Högarna och de vet man kom från HÖKEN

Redan den 20 dec. bedömde spaningsledningen allt hopp ute för HÖKEN och dess besättningen. Den 21 december meddelas pressen att HÖKEN var att anse som totalförlist.

Sjöförhör
Sjöfartsstyrelsen höll ett sjöförhör i Göteborg den 26 februari 1956 där inblandade personer hördes. Inspektör Bertil Skärby, Broströms berättade att fartyget var i bästa skick samt att han gjort några resor med HÖKEN och inte märkt något onormalt

Kapten Hans Hansson, Chefen för Svenska Sällskapet för räddning av skeppsbrutne berättar att dom fick larm den 19 december 1955 via ett telefonsamtal från redaren som då uttryckte sina bekymmer för HÖKEN. Det rådde mycket dåligt väder i området, och man hade ej fått några telefonsamtal sedan fartyget lämnade Memel på sin resa till Gävle.

Redaren var då också orolig för att en allmän alarmering skulle bli mycket betungande för de anhöriga. Man kom dock överens att börja spana utan att oroa folk för mycket. Stafnäs Radio fick order att sända ut information att fartyg i det aktuella området skulle spana efter HÖKEN.

Lots- och fyrplatser larmades samt sändes ett telegram till den ryska hamnledningen i Riga med en vädjan att leta efter HÖKEN. Det fanns ju en möjlighet att HÖKEN gått tillbaka till Ösel eller Dagö på grund av det dåliga vädret. Nu var det många som var inblandade i sökandet och flera visste att fartyget var borta, utom de anhöriga, och det beslutades att om HÖKEN inte återfanns skulle ett vanligt larm utfördas vilket också skedde.

Och vid Sjöförhöret fanns SCANDINAVIAS kapten Gustaf Engdadl som berättade att det var en dörr och några luckor, men att det var för hårt väder för att bärga dessa.

Kapten Engdahl berättade också att han resonerade om fyndet med sin överstyrman. Man visst ombord på SCANDINAVIA inget om HÖKENS försvinnande och kunde således inte koppla dessa fynd till ett haveri. 

Sjöfartsstyrelsens ombud, byråsekreterare Hans Poppius (vars bror fanns ombord) ansåg att sjöräddningen borde satsat ännu hårdare när den fick rapport om fynden från SCANDINAVIA.

På detta svarade Hansson från Sjöräddningen att man också hade ett larm efter det försvunna tyska fartyget SIBYLLE. Till saken hör också att SCANDINAVIA inte tog upp vrakdelarna. Hansson ansåg att de på lördagen, när fynden gjordes, inte fann någon anledning att vara orolig för HÖKEN.

Hans Poppius fortsatte med frågan:
–-”varför inte kustmyndigheterna larmades på lördagen?
På detta svarade Hansson att Sjöräddningen har till uppgift att rädda människoliv och ej att plocka upp vrakdelar. Han påtalade också att det inte går att sätta in blixtsnabba aktioner så fort en vrakdel hittas.

Hansson fortsatte.
–”Skall vi spana efter vrakgods då behövs det en ny organisation av den svenska räddningstjänsten”. 

Hans Poppius ansåg att flygspaning direkt efter vrakfyndet kanske hade kunnat HÖKENS livbåt. Hansson förvarade sig med att berätta att sjöräddningen måste kunna ge flygvapnet exakta besked var de skall spana.

Nu vände sig Poppius till den ordinarie befälhavaren ombord på HÖKEN, kapten Hilmer Hillstedt, och visade några brev som hans bror och tillika 2:e styrman ombord skrivit

POPPIUS BREV
Första brevet den 22 november 1955 på väg till Kotka: 
—”Hytten på HÖKEN är fruktansvärt larmig alldeles intill maskinrummet. Det dunkar från maskin som ligger vägg i vägg med min hytt. Jobbet är bra och kamraterna utomordentliga”.

Nästa brev kom från Kotka den 4 december 1955: 
—”Vi är på väg tillbaka från en resa till Vindau. Lilla HÖKEN gjorde en störtdykning i Östersjön och tog halva sjön över sig. Så höll den på i ett par dygn. Det är en ryslig båt att bära sig illa åt i dåligt väder. Vi dyker, skakar av oss vattnet som vräker tonvis på däck och hoppar upp och ner i fem knops fart. Alla jobbade från torsdag morgon till fredag kväll”

Nästa brev är skrivet 7 december 1955:
–”Vi har fått lots utanför Esbjerg och är på väg in i Öresund. Det har varit en svår resa från Kiel. Den lilla båten gör fantastiska krumsprång och slingrar oroväckande. Ingen kan äta och allt ramlar i durken.

Poppius undrade vad kapten Hillstedt hade för kommentarer till styrmannens uppgifter i breven. Hillstedt svarade att jämföra en stor båt och en liten båt går inte. Alla båtar i HÖKENS storlek rör sig så här i sjön. Det är inget märkvärdigt och det fanns ingen fara för bristande sjövärdighet ansåg kapten Hillstedt som med sina 60 år var en erfaren sjöman. Han ansåg att HÖKEN var ett bra fartyg i sjön, och att det gick utmärkt när det var lastat. Barlastad var HÖKEN som alla andra fartyg.

Polarmaskinen gick bra och lasten på den sista resan, 500 ton tackjärn, borde varit idealiskt ur trimningssynpunkt ansåg Hillstedt som dock ansåg att en större last varit ännu bättre. HÖKENS kurs hade varit den normala, även om den kanske ändrades något från vanliga kursen med tanke på sjön.

På Sjöförhöret togs också upp den vikarierande befälhavaren ombord. Både direktör Fritiof Nordborg, Broström och den ord. Kapten Hillstedt ansåg inte kapten Johansson hade någon skuld i detta. Kapten Johanson hade de bästa rekommendationer och vitsord från Amerika Linjen och länge varit styrman på Broströms stora båtar. Fritiof berättade också att det var vanligt att ge styrmän från stora båtar kaptensjobb på mindre, innan de fick egna stora båtar.

Skrivet av Göran Nilsson