HARBURG

S/S Harburg var på väg från tyska Gent med styckgodslast, i det här fallet järntackor som skulle lossas vid Liljeholmen avsedd för Söderberg & Haak. Hon var byggd 1919 och ägare till henne var Firma Walter Ritcher i Hamburg. Resan genom Östersjön gick bra och man kom in via Sandhamn där man fick ombord lots. Det var den 38-åriga kronolotsen Sven Gustav Johansonsom klev ombord på det som kom att bli hans sista resa. Dimman tätnade och man beslöt att ankra upp och invänta bättre väder.

Göteborgstankern Tinny var även hon på väg in mot Stockholm. Hon kom från Louden med bensin och destination var Stora Höggran. Tinny var ett stort fartyg som mätte hela 16.450 ton mot Harburgs 1.025 dwt. Även Tinny hade legat stilla på grund av det dåliga vädret. Lördagen fortskred och framåt middagen lättade dimman och ombord på Harburg lättades ankarna och resan in mot Stockholm påbörjades.

Tinny hade knappt styrfart (2-3 knop) och assisterades av tre stycken bogserbåtar. Alla signaler gavs både från Tinny och de tre bogserarna. Sikten var vid tillfället ca: 150 meter, och tre man fanns på utkiken. Lots ombord på Tinny var Gustaf Sjöblom.Ångvisslan var igång oavbrutet och man hade radar ombord. Dessutom höll Tinny sin plats, och på rätt sida i farleden. Likväl var kollisionen oundviklig. 

Bland de ögonvittnen som såg mest var utkiken Styf och befälhavaren sjökapten Sven Säfström på “Strandgrogg“, en av bogserarna. Han berättar:
–“Jag såg tydligt lösa delar kastas upp från tysken som från en explosion. I samma tryckvåg följde den tyska maskinisten Johannes Hafke 50 år, med berättade han för mig”.

Det var även utkiken Styf på Strandgrogg som först uppmärksammade Tinny på att Harburg var på kollisionskurs. Via rop:”ser ni inte en båt föröver” fick man Tinny att slå full back i maskin. En av besättningen på Strandgrogg uttalar sig om hur Harburg försvann:
—“det hördes bara ett skrapande ljud, nästan samma ljud som då en tändsticka bryts”.

Ombord på Tinny fanns vid olyckstillfället två fartygsinspektörer som såg hela händelseförloppet. Ingen av dessa lägger någon skuld på Tinny. På bryggan stod förutom kapten Bratting även 1:e och 3:e styrman. Utkiken på Tinny Hasse Ekbrandberättar:
–“Jag han bara urskilja att någon stod på tyskens utkik innan vi brakade ihop. Tysken vräktes under oss och försvann akterut”.

Tinny träffade Harburg midskepps, rev sönder plåtarna och tryckte troligen till ångpannan ombord på Harburg som exploderade och slet sönder fartyget innefrån. Omedelbart efter sammanstötningen pressades Harburg ner under Tinnys köl och genom sin tyngd “skrapade” Tinny bort stora delar av överbyggnaden. Förutom tidigare nämnda maskinist, som sköts ut i explosionen, hamnade en del av besättningen i vattnet där de snabbt blev upplockade. De som inte var ute på däck hade förmodligen ingen chans utan försvann med fartyget.

Kapten på Harburg Eberhard Wirbelitz överlevde kollisionen men blev svårt skadad. Han fördes med Strandgrogg i högsta möjliga fart in till Räntmästartrappan där ambulans väntade. Han var dock så svårt skadad att han avled och blev obducerad under söndagen

Måndagen den 18 februari gick två dykare Hellsing och Olsson från Neptunbolaget ner till vraket. Man konstaterade djupet till ca: 30-37 meter och platsen till 180 meter norr om Lilla Höggarn. Vidare såg man att fören hade borrat sig ner i dyn och propellen var i fritt vatten. Stora delar av överbyggnaden låg i ett virrevarv bredvid fartyget. Inga omkomna hittades vid denna dykning. Man fortsatte dykningarna dagen efter.

De överlevande var under måndagen i sjöförhör på tyska ambassaden i Stockholm. Stadsfiskal Areskog tog senare hand om tyskarna och höll förhör med dessa innan de på tisdag eftermiddag reste hem till Hamburg. Då anlände även direktör Jozwiaksom representerade Poljo Rederi i Hamburg. Med sig hade han ägarens jurist Fredrich Petersen.

Direktör Rolf Sörman i Transoil uttalde sig om olyckan:
–“Jag kan inte se annat än att de gjort så gott de kunnat ombord på Tinny, men däremot vill jag inte på något sätt ha sagt att tysken bar skulden. Huvudorsaken till det skedda får nog tillskrivas dimman. Det var en enorm tur i oturen att Harburg inte körde på Tinny och rammade den i dess utklassade tankar som var fulla med gas.

Förmodligen hade det då skett en explosion som förstört även den svenska båten. Skadorna på Tinny är obetydliga. De inskränker sig till några bucklor i ett par plåtar, och nu får assuransen ta hand om alla de skador som hänger ihop med en sådan händelse. Tinny är befraktad av Esso och därför vet jag inte vart fartyget efter slutlossning och besiktning skall gå”

Lidingöpolisen spanade utmed stränder efter vrakgods och fann luckor, flyttankar från livbåten samt en del annat gods. Ute vid haveriplatsen sipprade tjock olja upp och en stor fläck bildades. En livboj bärgades ute på platsen. Vid det här laget hade Tinny redan avgått från Stockholm. Hon besiktades redan under söndagen och bucklorna i fören var inte värre än att hon fick avgå. Tinny var destinerad till Aruba och togs före långresan in för dockning till Götaverken. Hon kom tillbaks till Stockholm efter ett par veckor då sjöförhör hölls med besättningen.

Sjöförhöret hölls den 3 april 1957 när Tinny var tillbaka. Tinnys befälhavare med stöd av sina två styrmän framhöll det andra fartygets högre fart och felmanövrering som orsak till olyckan. Man hade i början inte uppfattat situationen som olycksbådande utan att fartygen endast skulle törna mot varandra med sidan av bogen.

Man hade hört backsignalen från Harburg och tolkat det som så att backmanövem beordrades för att undvika kollisionen. I stället fick denna manöver troligen Harburg att gira åt styrbord framför Tinnys stäv. Kapten Bratting ombord på Tinny hävdar vid sjöförhöret att han när Harburg upptäcktes på cirka 180 meters avstånd, beordrat full back samtidigt som rodret lades dikt styrbord.

Fartygets framfart var omkring 2 dock ej över 3 knop. Den automatiska mistsignaleringsutrustningen var i drift. Styrmännen hade inte uppfattat några mistsignaler från mötande fartyg. Kaptenen ansåg sig däremot ha hört en signal från Harburg när väl fartyget blivit synligt. Backsignalerna hade dock uppfattats av styrmännen.

Den följande diskussionen rörde sig mycket kring de delvis motsägande uppgifterna om Tinny låg stilla vid kollisionsögonblicket eller om fartyget var i rörelse. Saken blir inte enklare när två under ed svurna nautiska experter som var ombord på Tinny sade sig ha hört signaler från mötande trafik och en lots vittnat om att Harburg avgivit föreskrivna mistsignaler. Under torsdagen fick man också helt klarlagt att Tinnys maskin gick fullt back och att fartyget i det närmast slutat att göra framfart.

Harburgs fart vid kollisionstillfället uppskattades till mellan 2 och 3 knop. Att Harburg inte observerats på radarn förklarades av lotsen på Tinny kunna bero på att de befunnit sig bakom eller så nära en holme som låg i kursriktningen så att de smälte samman med den på radarbilden.

Skrivet av Göran Nilsson