ENERGI

HISTORIK
ENERGI byggdes 1898 av Flensburger i Flensburg som nybygge 176 ochsjösattes 27 april 1898 och färdigställdes i maj samma år. Beställare vardanska H.C. Christensens Enke, Marstal och ENERGI gick under danskflagg ända fram till 2:a världskriget förutom en period på 5 månader under1918 då hon var rekvirerat av engelsmännen och beväpnades och fördeengelsk besättning.

Åter till Marstal och H.C. Christiansen innan hon såldes den 15 maj 1946till J Asmussens Eftf. København och vidare den 12 maj 1948 till Stockholmför 825000 dkr 1950 ägdes hon av rederi Ola de Navegacion Estoco S. A. ochhade Panama City som hemort. Som huvudägare var disponent Arved Mägioch sjökapten Johannes Mäkile, båda bosatta i Stockholmsområdet menmed estnisk bakgrund.

REDARE

FÖRLISNINGEN
ENERGIS sista resa började i Luleå och via Svartvik i Sundsvall skulle hon gå till Rotterdam. Som last hade hon kisbränder som används tillbeskickning av masugnar. Resan gick bra tills man var i höjd med Gävle, då man gick in i tjocka.

Resan fortsatte och när man på torsdagskvällen den 21 september 1950 vari höjd med Öregrund, hördes klockan 20:03 en väldigt kraftig detonation ombord på fartyget. 1:e maskinist Johannes Timmerman och eldaren Ernst Gloe var båda nere i maskinrummet när explosionen inträffade. Gloe hade varit utsatt för minsprängningar ett flertal gånger under 2:a världskriget, och han var helt säker på att det var en stor mina man gått på. 1:e maskinist Johannes Timmerman upplevde det hela som att detonationen kom underifrån, och hans första intryck var att antingen hade propellern slitits loss eller att propelleraxeln gått av. Maskin hade nämligen rusat upp i övervarv.

Besättningen fick ytterst kort tid på sig, 20:06 alltså tre minuter efter detonationen sjönk ENERGI med aktern före och med obetydlig slagsida. Den enda kvinnan ombord var kockan, som i sin iver att rädda den nyinköpta pälsen klev ur livbåten. Medan hon fortfarande var inne i sin hytt sjönk fartyget och hon syntes aldrig till mer. Livbåtarna sattes ut och sex man lyckades klamra sig fast vid en upp och nervänd livbåt. Man hörde skrik runt omkring sig i mörkret, men man hade ingen möjlighet att hjälpa sina kamrater.

Räddningen
De sex män som överlevde ENERGIS förlisning kämpade för sina liv fastklamrade vid en kapsejsad livbåt tills de efter tio timmar hittades av en svensk trålare. Det var trålaren GG 730 JOHNNY av Hönö som fann de skeppsbrutna omkring 21 sjömil sydost om Svartklubbens fyr. Befälhavare ombord var Moody Hansson från Hönö. Med ombord var även fiskarna UnoJohansson från Simrishamn och Lennart Johansson från Skillinge. Lennart berättar att man just den dagen fiskade lax 

—Plötsligt hörde vi ett gällt visslande från någon i närheten. Först trodde vi attdet var en åländsk fiskebåt som ville göra oss uppmärksamma på utlagda laxkrokar, men när visslandet fortsatte styrde vi ner mot ljudet. En bit bort upptäckte vi då något som såg ut som en fiskebåt, men det visade sig vara en kapsejsad livbåt som sex medtagna män klamrade sig fast vid. Vädret var för hårt för att vi skulle kunna gå med trålaren ända inpå båten, istället kastade vi över linor och halade ombord de nödställda två och två i taget, men en ung tysk var så pass pigg att han själv kunde simma över till oss. Maskinchefen var däremot mycket illa däran och företedde bara svaga livstecken när vi fick upp honom på däck. Han var totalt stelfrusen men tinande upp nere i skansen och klarade persen, berättar Lennart Johansson. —

— De sex räddade kunde berätta för oss att deras fartyg 10 timmar tidigare sprungit i luften med en våldsam smäll och sjunkit nästan omedelbart. Till att börja med uppgav man att två andra livbåtar med överlevande legat i närheten, men av dem syntes inte ett spår trots att vi sökte igenom området hela dagen kors och tvärs. Vad som var orsaken till explosionen ombord visste man visserligen inte, men man gissade allmänt på att det var en mina.

Maskinchefen uppgav sig ha varit nere i maskinrummet när explosionen inträffade, men trots detta hunnit upp på däck och i säkerhet medan de andra överlevande inte haft så svårt att klara sig ut. Den enda kvinnan ombord hade befunnit sig i samma livbåt till att börja med men, innan man firade ner i vattnet skulle hon springa in i sin hytt för att hämta en nyinköpt päls. Båten sjönk innan hon hann ut igen. 

Efter att ha sökt förgäves efter de övriga gick vi till Furusund med de räddade berättar Uno Johansson. Han säger också att man redan dagen efter besökte besättningen på sjukhusen där han fick visselpipan som minne. Men sin erfarenhet som fiskare ansåg han att de sex inte hade klarat lång stund till. Slutligen nämner han att man tyckte att flyktingen från Estland som uppgav att han var passagerare verkade skum, vilket ju senare bekräftades. 

Via löjtnant Höglund vid kustbevakningen i Mariehamn inkom uppgifter att man under fredagskvällen funnit en livbåt 7-8 distansminuter syd om Hammarudda. Dess botten och sidor var helt upprivna. Ytterligare en livbåt fann man på lördagsförmiddagen 3-4 distansminuter sydväst om lotsstationen i Mariehamn. Den sistnämnda låg med kölen uppåt och fören och aktern var delvis bortsliten. Ena sidans tankar var även den bortsliten och det fanns hål i den andra sidans tankar, som hade vattenfyllts. 

Strax efter klockan 10 på lördagsförmiddagen hittade man ett manslik medflytväst omkring 700 meter från en av livbåtarna. Senare under dagen vid 14-tiden fann man ytterligare en person med flytväst i närheten av livbåtarna. I hans ena ficka fann man ett cigarettetui med namnet “AlexMatt” ingraverat. Då donkymannen hette just Alexander Matt antog man attdet var honom man funnit. Bägge infördes till Mariehamn. Till sin hjälp att finna livbåtarna och liken hade kustbevakningen det svenska flygvapnet, som med ett Catalinaplan spanade över farvattnen där man förmodade att eventuella överlevande kunde påträffas. 

Misstankar
Man hade misstankar om sabotage redan från början, och polisutredning företogs. Under hela hösten jobbade man utan att få fram något konkret, så man lade ner utredningen. Dock fanns misstankarna kvar. Den svenska marinen var en av de mest pessimistiska. Före detta chefen förmarinkommando Väst kontraamiral Gunnar Fogelberg Göteborg hävdade hela tiden att en flytande mina inte kan tillfoga ett fartyg sådan skada, och något fast förankrad mina kan det inte vara tal om på denna plats. Dels var området minsvept sedan länge och bottenförhållandet och djupet på platsen tillät inte en fast rörankring. Dessutom är platsen livligt trafikerad av handelsfartyg och en eventuell mina borde ha påträffats tidigare. Fogelberg tjänstgjorde vid tiden för förlisningen i det svenska minvapnet, och sa i enintervju:
—Med ledning av olycksplats, vattendjup och katastrofart samt med minkännedom om minreaktioner kom jag fram till att olyckan omöjligt kunde bero på minsprängning.

En drivande mina var givetvis inte helt otänkbar vid den här tiden, men explosionens förlopp var sådant att det heller inte var sannolikt.
–En drivande mina spolas i de flesta fall bort av bogvågen, i vissa fall kansjön “kasta” den tillbaka mot fartygssidan, men då river detonationen upp etthål i vattenlinjen. Efter en sådan explosion sjunker inte ett fartyg på några minuter. Detonationen blir heller inte så kraftig som besättningen uppgivit säger amiral Fogelberg.

Sjöförklaringen
Sjöförklaringen om ångaren ENERGIS förlisning hölls torsdagen den 28september 1950 på Panamas generalkonsulat. Förhöret med den sex överlevande hölls av generalkonsul Raquel Orreby. En besiktning av fartygetsom utfördes i Gävle den 12 oktober 1949 föredrogs. Besiktningen utfördes av en av sjöassurandörernas förening utsedd besiktningsman på uppdrag av rederiets representant i Sverige, disponent A. Mägi.

I besiktningen står följande: Att fartyget ENERGI tillhörande Ola de Navegacion Estoco S. A. och med Panama City som hemort, var byggt 1898. Besiktningsmannen ansåg fartyget var likvärdigt med svenskägda fartyg av samma ålder, storlek och klass, utom i ett avseende på besättningsmännens antal, som enligt svenska bestämmelser borde vara minst 19 man. Energi hade 16 mans besättning.

De räddade besättningsmännen fick redogöra för olyckan, och två av dem, 1:e maskinist Johannes Timmerman och eldaren Ernst Gloe, som båda befann sig i maskinrummet, när explosionen inträffade var övertygade om att fartyget gått på en mina. Båten sjönk med aktern före med obetydlig slagsida. Beträffande sabotagefrågan trodde Timmerman inte att en sprängladdning med sådan verkan kunnat anbringas i båten. Eldaren Gloe förstod direkt att fartyget minsprängts, då han flera gånger varit ute förminsprängningar under kriget. De övriga besättningsmännen var eniga omatt båten sjunkit med aktern före och att det hela var över på omkring treminuter. 

Försäkringen
ENERGIS förlisning uppfattades enligt sjöförklaringen som ett krigshaveri genom minsprängning. Detta fick till följd att försäkringarna utbetalades med sammanlagt 770291 kronor. Energi var försäkrad hos Lloyds för600000 kronor. Dessutom hade rederiet tecknat en intresseförsäkring hos Hansa-Mälaren på 150000 kronor, som utbetalades endast i händelse av totalförlust av fartyget. Lasten var transportförsäkrad hos Atlantica för 20291 kronor. 

Då sjöförklaringen uteslöt andra olycksorsaker än en mina eller torped föll förlisningen automatiskt under krigshaveri. Det engelska bolaget som hade fartyget försäkrat både mot civil skada och krigsskada bedömde förlisningen som krigshaveri och utbetalade 600000 kronor. Intresseförsäkringen betalades ut eftersom fartygsförsäkringen utbetalades. Även lastens försäkring utbetalades vilket gjorde att totalt 770291 svenska kronor betalades till rederiet. 

Besättningen hade även de en kollektiv olycksförsäkring tecknad hos Vegete. Den gällde inte vid skada som direkt eller indirekt har samband med bl. a. krigsliknande operationer. Eftersom förlisningen räknades enligt sjöförklaringen som krigshaveri utgick ingen som helst ersättning till besättningen eller dess anhöriga. 

Avslöjandet
15 år efter förlisningen, i februari 1965 började man åter nysta i denna märkliga historia. Det hamnade då hos den nya rikskriminalens mordkommission. Förundersökningsledare var kammaråklagare LennartHiort. Till en början kunde man inte ta itu med fallet med full kraft på grund av ett kvinnomord i Uppsala som tog en hel del av resurserna i anspråk. Men framåt våren frigjordes resurser och man tog tag i ärendet med fullstyrka. Det som gjorde att polisen fick snurr på utredningen var en kvinna som umgicks med fyra av de inblandade. Troligen var hon flickvän till en av dessa. Man vet att hon blev osams med en av de inblandade och gick tillpolisen för att som hon själv sa “lätta sitt hjärta”. Kvinnan hade under flera år känt till sprängningen av ENERGI. Ulla Raag ska även ha skickat brev till en av herrarna i rederiet, pastor Ivar Pöhl där hon krävde få 30 000 kronor annars skulle hon berätta sanningen. Ytterligare fakta för medveten sänkning var när Mägi skrev ett brev till befälhavaren ombord kapten Säki och bett om att sänka fartyget, vilket han bestämt neka med orden…
–“Jag är sjöman och ingen mördare, vill han sänka fartyget får han komma hit själv”
Säki blev så arg att han mönstrade av och kastade brevet i sjön. Tyvärr gick han bort innan rättegången men hans fru vittnade om detta

Dynamitinköpet
En av de som lyckade slå hål på historien var en polisman från Lindesberg. Han kunde bevisa att Johannes Raag varit i Grythyttan den 5 september 1950 och inköpt 20 kilo dynamit, 100 tändhattar och stubin. Johannes Raag hade tidigare jobbat där och var nu officiellt på besök hos vänner och bekanta. Vid den här tiden fick man som privatperson köpa max 5 kilodynamit om man hade tillstånd av polisen. Det fanns dock inget som sa att man inte kunde söka tillstånd flera gånger. Kravet hos försäljaren var att man registrerade köparen på en lista som måste bevaras i 10 år. Nu hade 15 år gått, men lyckligtvis fanns listan kvar i butiken. 

I början av september 1965 ansåg man att man hade tillräckligt på fötterna för att häkta vissa personer ur besättningen och inom rederiet. Tisdagen den7 sep. häktades Johannes Raag vid Stockholms rådhusrätt. Anledningen till att målet hamnade i rådhusrätten, var att brottet begåtts på internationellt vatten. På tisdagsmorgonen informerades även inrikesministern RuneJohansson av rikspolischefen Carl Persson. 

Ytterligare tre man häktades fredagen den 10 september vid Stockholmsrådhusrätts 8:e avdelning. De tre männen var 1:e maskinsten JohannesTimmerman, de både redarna disponent Arved Mägi och sjökapten JohannesMänder. Två av dessa bestred brott. Dessa misstänktes för anstiftan till mord och grov allmänfarlig ödeläggelse. Den tredje mannen anklagades för anstiftan av grov allmänfarlig ödeläggelse. Förhandlingarna mot de tre hölls på kammaråklagarens begäran bakom stängda dörrar och varade i ca: 45 minuter. Nu satt alltså fyra man häktade, samtliga f.d. estländare men numera bosatt i Sverige. Två av de häktade hade befunnit sig ombord, och två var inom rederiet. Till försvarare utsågs Stockholmsadvokaterna RagnarGottfarb, Einar von de Velde, Ervin Pang och Arne Liljefors.

Rätten beslutade i ett tidigt skede att alla skulle genomgå en liten sinnesundersökning. Johannes Raag erkände ganska omgående sin medverkan i attentatet. Han tillsammans med ytterligare en ur besättningenvar dom som placerade ut sprängladdningen. Man hade räknat ut att ca: 3kilo skulle räcka då fartyget bestod mest av “rost och målarfärg”. Man laddade dock med 8 kilo för säkerhets skull. Den stora laddningen fick inte bara hål i skrovet utan den blåste bort stora delar av akterskeppet. Troligen var det därför Energi sjönk så snabbt. 

En ur ENERGIS besättning befann sig vid tiden för häktningen på ett fartyg i England, varvid en svensk kriminalare reste över för att förhöra honom. Han var den som tillsammans med Raag kvitterade ut försäkringspengarna. Dock var denna man inte misstänkt för någon medverkan i attentatet. 

Rättegången
Johannes Raag och Arved Mägi fick 8 år. Oskar Pärno som var mellanhand fick 4 år, medan Johannes Timmerman friades. Vad som sedan kom att utspelas efter rättegången ställer massor av mer frågor och en hel del mystiska saker har framkommit, vilket kräver sin man att reda ut om nu detta ens är möjligt

BESÄTTNING

Skrivet av Göran Nilsson