BERKEL

En förlisning som satte sina spår var S/S Berkels grundstötning. Lotsen på Rönnskär hade aldrig så länge man kunde minnas varit ute på sådan räddning i så dåligt väder.Det mest påtagliga minnet kan man se än i dag, nämnligen Hällgrund fyr.

Rester kvar. Fyren kom till efter förlisningen. Syns från fyren vid lugnt vatten

Nyåret 1950 inleddes med ett oväderpå den Svenska ostkusten med stora problem för sjöfarten. Stormen rasade för fullt och snöyran gjorde sikten näst intill obefintlig. Den holländska ångaren S/S Berkel som mätte 3,600 dödviktston, var den 4 januari på södergående. Hon hade varit och tagit in last i Härnösand och i Sundsvall. I lasten hade hon vid tillfället 900 standards trävaror. Hon var på väg till Ljusne för att där ta in ytterligare 300 standards.

Ombord på ångaren som var från Rotterdam och tillhörde rederi AB Winke & Co, fanns kapten Winke med hustru samt 27 man och 2 stycken hundar. Under natten den 4 januari låg de flesta till kojs, och på bryggan stod styrmannen. När man några minuter efter klockan 4 på natten kommit i höjd med Söderhamn dundrar man på Hällgrundmed full fart. Grundstötningen blir kraftig och fartygets botten blir svårt skadat, och hon börjar brytas sönder där hon stod på grundet. 

Man började omgående sända ut nödsignaler via radion. Ångaren Gundborg Sigrell, som var på väg mellan Stockholm och Ljusne uppfattade meddeladet. Därifrån vidarebefodrade man detta till mäklaren Myrhe & C:oi Ljusne. I och med detta drogs hela räddningsapparaten igång. Bärgningsångaren Posedion låg för tillfället i Härnösand, och beräknades komma fram klockan 14:00. Vidare begärde man hjälp från Neptunsom avgick från Öregrund och beräknades komma ut till haveristen vid 16-tiden samma dag.

Även tjänstefartyget Gävle rekviderades för att eventuellt bistå besättningen. Gävle var för tillfället ute på rutinuppdrag som bestod i att plocka in lysbojar (Bellona, Getryggen och Gissardsgrund) för vintern. Man avbröt genast och begav sig norrut. Kort därefter bröts radioförbindelsen med Berkel. Gundborg Sigrell gick då upp och lade sig så nära haveristen man vågade och försökte få visuell kontakt med de nödställda. Men man såg inte en skymt av Berkels besättning. 

I lotsstationen på Rönnskär låg lostarna Erik Berglund, Bertil Röstlund och Erik Ellfors och sov. Dom väcktes omgående och gav sig ut i den ena lotskuttern. Vidare kallades lostarna Thorsten Nordlund, Janne Strömgren, Fredrik Lund och Knut Ellforsut för tjästgöring. De 4 sistnämnda i den andra lotsbåten. Ute var det isande kallt och temperaturen kröp ner mot 15 minusgrader. När lotsarna nådde fram till fartyget möttes man av ett helt nedisat fartyg. Besättningen på Berkel signalerade med lampor på däck.

Lotsen kunde även konstatera att besättningen var väldigt dåligt klädda, en del i bara nattkläderna. I den temperatur som rådde och med ständiga överspolningar frös kläderna till is påkropparna och man insåg att de inte skulle överleva lång stund under sådana omstädigheter. Man gjorde ett försök att gå in mot fartygets långsida. Lostarna som kännde till Hällgrundet med dess grynnor insåg att det inte gick att komma tillräckligt nära, utan att deras egna båtar riskerade att krossas. 

Stormen dånade fortfarande och på grundet hävde Berkel och slog hårt. Dyningarna gick höga och det tog lotsarna fasta på. Med risk för sina egna liv tog man sats och höll samma fart som dyningarna och “surfade” på vågtoppen fram ut med långsidan på Berkel. Varja gång man passerade ångaren lyckades några besättningsmän hoppa över i lotskuttern. Man höll på och “surfade” förbi tills alla var i säkerhet, även de två hundarna. Ombord på lotskuttrarna kurade de räddade ihop sig under däck, blöta och frusna för att försöka få upp värmen.

Även lostarna fick utstå kölden och Bertil Röstlund som stod vid rodret på den ena kuttern förfrös sina fingertoppar. Efter sex timmar kunde man ta plats i lotsstugan och få tina upp lemmarna och vila ut. Därefter fördes de via Sandarne till Söderhamn där dom inkvarterades på Stadshotellet. Kapten stannade dock kvar ute på Rönnskär för att vara behjälplig vid eventuell bärgning. Ur besättningen var det bara övermaskinisten som hade fått en chock och styrmannen som led i kylan av ett gammalt benbrott, alla andra klarade strapatserna utan skador. 

Tjänstefartyget Gävle som rekviderades i ett tidigt stadium hade vid det laget hunnit upp till Storjungfrun men vände åter mot Gävle när man fick reda på att alla var i säkerhet. Dom båda bärgningsångarna Poseidon och Neptun gick däremot ut till haveristen och såg att Berkel redan börjat brytas sönder. På grund av det dåliga vädret kunde man dock inget göra. Posiedon gick in till Stugsund medan Neptun lade sig i vinden framför Berkel för att i möjligaste mån läa för haveristen. Några dagar senare när vädret blivit bättre påbörjades bärgningen av lasten och inredningen. Lasten hade ett värde som uppgick till 524 000 kr. Inredningen däremot såldes för 3.420 kr på aktion i Stugsund. Man passade även på och skar loss de värdefullaste delarna som propellern, propelleraxeln mm. 

Vid den här tiden fanns ingen fast fyr vid Hällgrundet och lotsdirektör Berneli sa i en intervju i samband med förlisningen: –“Att lotsstyrelsen tagit upp anslag i staten för en fast fyr på Hällgrundet, och efter den här påminnelsen hoppas man livligt att statsmakterna skall förverkliga projekter”. Samma år 1950 beslutades det om en fyr på Hällgrundet. Den kom på plats och sattes i drift 1953. Idag är Berkel utmärkt på sjökortet och delar finns kvar. Bland annat står ångpannan kvar, vilken man kan se från Hällgrunds fyr i lugnt väder. Det finns även lite annat skrot runt omkring. Lotsarna som lyckades med bravaden att plocka över besättningen fick varsin Carnegiemedalj för sina insatser. Dock fick man nöja sig med silvermedaljer, med motiveringen “de är ju yrkesmän och gjorde bara sitt jobb”.

Skrivet av Göran Nilsson