BENGT STURE

HISTORIK

Ångaren byggdes 1917 hos Schiffbau-Gesellschaft ”Unterweser” i Lehe av stål och blev varvets nybygge nummer 122. Det var ett ganska litet fartyg med ett tonnage på 854 brt, 497 nrt och 1350 dwt. Längden uppgavs vara dryga 64 meter, bredden 9,5 meter och djupgåendet 4,7 meter. Trippelångmaskinen på 500 hästkrafter tillverkades hos Christiansen & Meyer i Hamburg. 

Första ägare blev det välkända danska rederiet DS Vesterhavet och redaren J. Lauritzen från Esbjerg gav sitt nya fartyg namnet ODA, men leveransen till Danmark stoppades av tyska myndigheter p.g.a 1:a världskriget. Därför tvingades det danska bolaget 1918 att överföra ägandet till Deutsche Petroleum AG i Hamburg som omdöpte ångaren till RICHARD HENTSCH. 1919 förkortades fartygets namn till HENTSCH och seglade i fraktfart för samma rederi fram till 1923 då ”Globus” Rederei AG i Bremen blev ny ägare som gav fartyget det nya namnet GERRAT. 4 år senare såldes fartyget till Carsten Rehder där hon omdöptes till ALFRED REHDER och den 14 mars 1930 hamnade slutligen ångaren hos Rederi Ab Eruths i Trelleborg som köpte det nu 13 år gamla fartyget för 13 750 pund. Den 18 mars intygas det att fartyget är avfört i tyskt register och den 27 mars anmäldes hon till registrering under namnet BENGT STURE. Den 3 april får fartyget sitt svenska nationalitetscertifikat med registreringsnummer 7622. 

I december 1935 inträffade den första allvarliga incidenten under svensk flagg då BENGT STURE strandade utanför Nantes på Frankrikes västkust. Fartyget låg för ankar när ankarkättingen sprang i den hårda vinden och drev upp på en sandbank men kunde senare bärgas och repareras. 1936 inträffade åter ett kostsamt haveri både för försäkringsbolaget och rederiet. BENGT STURE avgick den 22 april från Gävle med en last av 1200 ton vete destinerad till Wasa i Finland. På eftermiddagen följande dag kom det plötsligt tät dimma och i samband med den rådande starka strömsättningen kom fartyget ur kurs och grundstötte på Vargö Gaddar utanför Wasa. BENGT STURE satt hårt fast på grundet vilket medförde att de bägge förtankarna och hela förskeppet fick betydande skador, sprang läck och vattenfylldes. Med undantag av en mindre läcka i maskintankern var akterskepp och aktertankar intakta. 

Platsen där ångaren strandat var öppen och oskyddad för vind och sjö, varför det gällde ta till vara på det rådande bra vädret och skyndsamt bärga fartyget. Bärgningsbolagets folk började lämpa en del av lasten överbord, dykare gjorde provisoriska tätningar och pumpar tillriggades för att få fartyget läns. Lördagen den 25 april kl. 23.15 blev fartyget åter flott efter oavbrutet hårt arbete. BENGT STURE ankrades upp på djupare vatten där fortsatta tätningsarbeten utfördes. Därefter avgick haveristen, med assistans, mot Vasklot hamn, Wasa där ytterligare tätningsarbeten väntade. Rederiets ledning bestämde att reparationerna skulle utföras vid Oskarshamns varv och den 2 maj avgick fartyget från Wasa. Men den skadade ångaren hann inte ut från hamnen förrän var nästa olycka var framme. Vid avgången kolliderade BENGT STURE med det tyska ångfartyget STUBBENHUK. Skadorna blev visserligen begränsade och färden mot Oskarshamn kunde fortsätta men reparationskostnaderna ökade ytterligare och slutade på 53 400 kronor. 

1939 häktades förste maskinisten Rosén i Riga och fartyget blev belagt med kvarstad sedan en stuveriarbetare den 23 maj dödats och flera skadats i samband med en vinscholycka. 1940 fastnade BENGT STURE i drivisen mellan Trelleborgs yttre fyr och Falsterbo och drev rakt in i det tyska minbältet. Flera minor detonerade endast några få meter från fartygsskrovet vilket fick till följd att besättningen evakuerades. Detonationerna gjorde att ismassorna upplöstes och fartyget kunde senare komma loss. 1942 inträffade en mindre kollision den 1 mars med lastfartyget VASABORG i samband med vinterförtöjning bredvid detta fartyg. 

Vad hände med Bengt Stures besättning? 

1942 attackerades BENGT STURE den 28 oktober kl. 23.19 (rysk tid) av den ryska ubåten SC-406 som avlossade 2 torpeder. Ångaren, som var på resa mellan Danzig och Oxelösund, via Trelleborg, med 1212,5 ton kol, girade undan när besättningen upptäckte torpedstrimmorna. Ytterligare en attack från ubåten blev resultatlös runt midnatt, men kl.00.30 (rysk tid) träffades slutligen BENGT STURE med en torped och sjönk till botten utanför polska kusten. 

Länge trodde man, från svenska myndigheters sida, att fartyget försvunnit med man och allt genom krigsåtgärder från en ubåt. Att fartyget attackerades av den ryska ubåten SC-406 är idag bekräftat från ryska sida, men samtidigt kröp en annan sanning fram. Ubåten hade tagit upp överlevande svenska sjömän och fört dem till Ryssland! När befälhavaren på ubåten, E. Ya. Osipov, förstod att han sänkt ett svenskt fartyg beslöt han att ta upp de 7 överlevande i ubåten och föra dem i land. Svenskarna behandlades väl i ubåten, rörde sig fritt, åt med övriga besättningen och spelade domino med ryska sjömän. Svenskarna fick även uppleva ett dramatiskt ögonblick när ubåten den 1/11 sänkte den finska ångaren AGNES från Mariehamn med sista torpeden. Nu behövde ubåten nya torpeder och den nerviga återfärden till rysk hamn gick genom minfälten i Finska viken. 

Att ubåtskaptenen visat mänsklighet och tagit upp överlevande i sin ubåt kan inte setts med blidka ögon från ryska myndigheters sida. Detta var ett klart regelbrott och svenskarna utgjorde ett betydligt större ”problem” som levande än döda. Det slutliga ödet, för de överlevande från BENGT STURE, lär nog aldrig bli klarlagt. Troligen försvann de och omkom, tillsammans med miljoner sovjetiska medborgare, i något av Stalins många miserabla koncentrationsläger. Det sista officiella spåret efter svenskarna slutar i ett ryskt fängelse där fartygets förestånderska Maria Ketty von Hamm tvingas lämna sina juveler innan hennes ”avresa” den 25 december 1942. Enligt svensk teori betyder just ordet ”avresa” i kombination med tillvaratagandet av värdeföremål att en arkebusering var nära förestående. Detta bestrids dock av vissa ryska experter som menar att de svenska fångarna sändes från Leningrad till Moskva, en sträcka där många dog och som ironiskt nog kallades för ”the road of life”. Nu finns det obekräftade källor i Ryssland som påstår att besättningen från Bengt Sture levde i juni 1943 och att svenska sjömän fanns i rysk fångenskap så sent som på 1960-talet. Vad hände med Bengt Stures besättning? Ja, den frågan kvarstår.