ANNA (Skonert)

Anna är ett fartyg som väl är mest känt för besättningens strapatser.
Dom var nämligen borta i över en vecka och rederiet och anhöriga var naturligtvis oroliga och befarade det värsta.
Men som ni kan läsa här nere fick resan ett lyckligt slut, trots att Anna sänktes.

Anna var en skonert från Länna som ägdes av Ernst Jansson Stommarö i Stockholm. Hon var byggd 1866 i Troense och var på 172 bruttoton och hade 6 mans besättning. Kapten var Karl Otto Andersson från Högmarsö. Hon seglade i slutet av juli 1916 från Köping och var lastad med 220 ton tackjärn och förde som däckslast en större mängd (1.000) tomfat distinerat till Finland.

Sjöförklaringen berättar
Vid middagstid den 30 juli blev hon prejad av en tysk ubåt Sydväst om Naemi Sankta Kari båk. Ubåten hade redan kapat den svenska ångaren S/S Piteå, som även den kom till platsen. Händelsförloppet vid sänkningen av Anna överlåter jag till delar av kaptens sjöförklaring:

–“Fortsattes seglingen till söndag kl. 4 e.m. den 30 juli då Naemi Sankta Kari båk i o.t.n. Straxt efter 4.30. e.m. blefvo vi prejade af en tysk undervattensbåt medelst ett skarpt kanonskott som gjorde nedslag cirka 50 famnar i lä om fartyget. Fartyget lades genast bi och brassade back i råseglen”.

–“Då undervattensbåten kommit närmare intill fartyget anhöll densammes chef att skeppspappren skulle bringas dit ombord. Undertecknad befälhafvare jämte 2 man rodde då öfver till undervattensbåten samt öfverlämnade fartygs- och skeppningsdokumenten. Efter genomseende af desamma förklarade den tyske befälhafvaren att lasten var kontraband, varemot undertecknad på det kraftigaste protesterade”.

–“Hans svar blef emellertid att han gaf oss endast 5 minuters frist att åter ro ombord för att taga den öfriga besättningen med. Som vi hade ungefär 4 minuters tid att ro tillbaka hunno vi ej få annat än det allra nödvändigaste i klädväg med oss, men ingen proviant eller vatten. Vi rodde efter vilken ångare straxt förut blifvit kapad af samma undervattensbåt, order till ångaren ”Piteå af Stockholm”, som styrde ned mot oss.”

–“Då vi kommit upp långsides ”Piteå” afsköt undervattensbåten cirka 15 skott emot ”Anna” som däraf träffades i styrbordssidan och sjönk efter cirka 8/10 minuters tid. Vid ombordstigningen på ”Piteå” fylldes jollen delvis af vatten, och som ingen tid till bärgning af densamma gafs måste vi kapa fånglinan”.”

Utsvultna och isolerade
Väl ombord på Piteå kunde man inte annat göra än att följa med tyskarna till Libau. Den mat man fick i var inte mycket att hurra för. Den bestod av nästan uteslutande av bröd och marmelad. Endast någon gång till middag fick man obetydligt med kött. Smör var något man saknade, det extrakt som bjöds var oätbart.

Senare fick man gå till Swinemünde dit man kom utsvultna. Väl där fick man åtminstone gå ombord på Stockholmsångaren S/S Einar som låg i hamn. Tyskarna förklarade att dödsstraff förelåg om man gick i land eller vägrade lyda order. Man fick heller inte skicka telegram vare sig till rederit eller till sina anhöriga för att berätta om vad som hänt. Man visste ju att dom var oroliga då man inte hört av de sina på en vecka.

Lyckligt hemkomst 
Först på avresedagen kom ett bud från en representant från det svenska konsulatet ombord. Han såg till att ett telegram blev skickat till Sverige. Annas besättning var nu glada att överhuvudtaget få lämna landet och komma hem till trygga Svedala. Man nådde Helsingborg tisdagen den 8 augusti 1916, då S/S Einar gick in där för kolning.

Skrivet av Göran Nilsson