ALBERT (Skonare)

HISTORIK
Byggd som Elise i Anklam 1866 av G. Buchholtz. Hennes tidigaste epok vet jag inte mycket om men i början av 1880-talet ägdes och fördes hon av K.C. Koenes i Groningen Under svensk flagg var hon tidigare hemma i Oskarshamn före det att N. O. Glifberg redade och förde henne 1889

FÖRLISNINGEN
De första dagarna i oktober 1903 stävade det barlastade barkskeppet Wakefield av Simrishamn ut i Bottenhavet från Ålandshav för en NNV storm med endast undre märssegeln satta, då styrmannen (P.L. Wickman) rapporterade, att en skonare, med nödflagg hissad, siktats i lä. Kapten Nils Hallberg, (Kivik) på Wakefield länsade ner mot det nödställda fartyget. Komna i närheten av skonaren, som visade sig vara Albert av Nyhamnsläge, fick man ombord på Wakefield veta, att hon varsvårt läck och inte skulle kunna hållas flytande så länge till samt att deras livbåt krossats, då man skulle sjösätta den. 

Wakefield passerade skonaren på dess lovarts sida och Albertseglade upp i lä om skeppet, varifrån man satte ut en livbåt. När båten hängde i taljorna halvvägs mot vattnet krängde emellertid Wakefield hårt åt lä, varvid båten slog så hårt i vattnet, att den spräcktes från för till akter. Under tiden hade Albert kommit upp och endast cirka 20 meter i lä om Wakefield, varifrån sju kastlinor nu kastades över till det nödställda fartget. Av den fem man starka besättningen fångade varje man in sin lina, men det var bara kocken, som slog linan om livet och hoppade i sjön och honom halade kapten Hallberg själv ombord.

Styrmannen på Albert hade sin 16-årige son ombord och han ville inte hoppa i sjön, om han inte fick vara i samma lina som sin far. Båda tog därför av sig oljekläderna, för att minska belastningen på kastlinan, men under tiden drev Albert ner i lä, så att kastlinorna måste släppas. Kapten Hallberg beslöt göra om samma manöver han gjort tidigare, han föll därför av och stack upp i vind i lä om och för om Albert. Nu blev det panik på Albert, där man trodde, att Wakefield skulle lämna dem.

Man satte därför segel, för att segla ifatt skeppet, Albert fick därigenom för hård fart, så att hon sköt förbi Wakefield och upp mot hennes lä bog. En kollision syntes oundviklig, då Albert inte skulle kunna gå klar för om Wakefield. Det började skymma, snabba åtgärder var därför nödvändiga. Kapten Hallberg beslöt segla rätt mot Albert och hoppades få så pass fart, att han i närheten av henne skulle kunna köra upp i vind och få henne i lä. I närheten av Albert krängde emellertid Wakefield hårt över åt lä och mot Albert av en särskilt hög sjö. Alberts ankare trycktes då genom Wakefields brädgång och samtidigt en chans att hoppa över till skeppet och det var en chans som de inte missade. Albert drev in bland skären och försvann.

Händelsen hade observerats från Bogskärens fyr

Källa
Reglistan 368 
Brunos Vrakliggare sid. 15
Sjöfart och Sjömän sid. 141-143 Förlisningen
Skånska Sjöfartens Historia sid. 259, 272-273 Förlisningen
Skillinge Skutor och Sjöfart sid. 57
Båtologen 1972-3 sid.107
Dödens Triangel Pärm 5

Skrivet av Göran Nilsson