DELOS

En förlisning som fängslade den svenska befolkningen var Delos.
Räddningsförsöken sändes på radio och många satt klistrade vid densamma. Att stranda endast 50 meter från fastlandet och inte kunna ta sig i land måste vara frustrerande för besättningen.
Av sex man överlevde endast en.

HISTORIA
DELOS byggdes 1901 i danska Svenborg för rederi A/S ved C.V. Petersen i samma stad. Rederiet kom dock att senare byta huvudredare då R.S. Hansen i Thurö tog över. I april 1916 kom hon till Rudköbing då ett partrederi med fullmäktige Hans Nielsen köpte henne för 65 000 dkr.

Till Sverige och Skillinge kom hon den 21 april 1923 då partrederi med sjökapten Anton Bengtsson tog över henne för 43 000 dkr. Och som befälhavare utsågs Nils Persson Lenander. Redan första året i Sverige slutade i ett haveri ute på Nordsjön när hon den 10 oktober 1923 råkade ut för brottsjöar på sin resa mellan Plymouth och Gustafsberg med porslinslera. Man lyckades reda ut stormen och två dagar senare kom man in till Helsingborg där porslinsleran lastades över på ett annat fartyg för vidare transport upp till destinationen medan DELOS gick till Råå för reparation.

Motoriserad blev DELOS 1933 då en Superskandia marinmotor om 130 Hk monterades innan rederiet den 30 maj 1942 sålde henne till Rederi AB Norrland i Härnösand som köpte henne för 120 000 kr.

FÖRLISNINGEN
DELOS var i början av september 1945 under befäl av Erik Thorvald Carlsson på resa från Gotland till Svanö med 318 ton kalk i lasten. Den 8 september råkade man ut för en kraftig ostlig snöstorm som knäckte fockmasten. Med hjälp av maskin vända man skutan och försökte söka nödhamn med fockmasten hängande utmed sidan. Man gick mot närmaste land, vilket var kusten vid Gnarp, och väl där stötte man på ett grund ett stenkast från land. Berättelsen om hur man försökte rädda besättningen beskrivs bäst av de inblandade….. 

Segelsliten skuta i sikte
Torsdagen den 8 november upptäckte ett par fiskare i Fågelharn, Gnarp en motorskuta drivande med riggen i vattnet. Hon var helt manöveroduglig och brottsjöarna förde henne mot det lömska landet i fiskehamnen. Det dröjde inte länge innan skutan stod på grund, dock endast cirka 50 meter från land. På landbacken kunde man på grund av ovädret bara följa dramat utan att ha en möjlighet att bistå besättningen. Haveristen var så nära land att man hörde dess klagorop, och vid 13,30-tiden kunde man inte vänta längre.

Man beslutade sig för försöka ta sig ut till haveristen. Två man, den 45-årige målaren Arne Segerstedt och 41-årige rörmokaren Verner Frenell trotsade sjön och begav sig ut i en roddbåt. Man kom nästan ända fram innan sjön tog överhanden och man kastades tillbaks mot land. Det var på vippen att man strök med själv. Det var endast tack vare fiskaren Johan Wallmans försorg man överlevde. Han rusade helt sonika ut i brottsjöarna för att ta emot den halvt vattenfyllda roddbåten och vadande lotsa densamma in genom de farliga grynnorna.

Lotsens anteckningar
På den här tiden fanns ingen räddningsstation utmed denna del av Norrlandkusten. Larmet gick till Bönans lotsstatation utanför Gävle. Upplysningsmannen skriver i efterhand följade:
–“Efter samtal med kapten Hansson i Göteborg, som beordrade oss att köra raketapparaten med bil till olycksplatsen tog vi bil från Gefle och lämnade Bönan kl.8 på kvällen. Det rådde svår NO-lig snöstorm, så vägen var ofta nästan ofarbar och vi avverkade de 25 milen till kl.3 på morgonen. Vi såg inga livstecken från haveristen, men i dagningen tyckte vi oss observera något som rörde sig förut.

–“Vi sköt flera linor över till fartyget med raketgevär, men ingen tog emot dem. Edv. Nordin från Bönans station och två unga fiskare från orten gick då ut i en mindre roddbåt och försökte taga sig ut. Detta lyckades till sist, och därmed räddades den överlevande av besättningen, de fem övriga hade krupit tillsammans och gemensamt frusit ihjäl. Kl. var då 08.30 fm.”

Lyckat räddningförsök
Alla försök att rädda besättningen hade misslyckats under torsdagen, men fredagens försök gav frukt. Det var ovan nämnda Edvin Nordin från Gävle och Erik Sundin från Ragvaldsnäs samt Alvar Niemi från Norrfjärden som till slut lyckades ta sig ut till Delos.

Väl framme gick Edvin Nordin ombord medans de båda övriga gjorde sitt för att hålla roddbåten fri från skrovet. Edvin fann en stor hög av människor tätt ihoptryckta. Ingen såg ut att vara vid liv, men underst i denna hög låg en man som gav svaga livstecken ifrån sig och man tog honom med sig i båten.

Upptining
Väl iland fördes den överlevande till John Sundbergs bostad, som fungerat som högkvarter under räddningen. Väl där eldades köket upp till 28 grader och man lindande in honom i filtar. Doktor Bruno Kaplan som hade anlänt under morgonen från Sundsvall gjorde den första undersökningen av den överlevande.

Man påbörjade massage från topp till tå och gav bland annat: varm havremust, buljong, kaffe, konjak och äggula. Snabbt tinade han upp och det visade sig vara matrosen Hilding Nilsson från Holmåkra. Hans första stammande ord var:
–“Min hustru, vet hon något?
–“Vi har telegraferat” skyndade sig fru Sundberg att svara.
Hilding log och mumlande: –“Bra”.
Sedan upprepade han “Gurli” vilket förmodligen var namnet på hans hustru.

Ute vid olycksplatsen fortgick arbetet, och cirka 1½ timme efter det Hilding förts iland gick man ut för att hämta hem de övriga. Man planerade att ta dessa i två omgångar. Vid båda dessa turer deltog Alvar Niemi och Sjöberg från Sundsvall. Dessutom deltog Sixten Östbom från Norrfjärden samt Olle Ålund från Gnarps bruk.

Vid 11-tiden var dom iland och fördes till Ragvaldnäs skola. Klockan 12.45 gick färden vidare med bil till Gnarps gravkapell. Nu återstod ju frågan hur och varför hamnade Delos just här. Det beskrivs bäst av den överlevande matrosen Hildin Nilsson som efter att ha kvicknat till kunde berätta följande:

Den överlevandes berättelse 
–“När Delos lämnade Öregrund spåddes väderutsikterna i radion måttlig vind, sydvästlig till väst. Men den gick snart över till ostlig och därmed var det färdigt. Hade vi bara haft en aning om att vinden skulle slå om, så hade vi aldrig gått ut från Öregrund. Skepparen brukar nämligen inta ta några onödiga risker, stormen kom emellertid över oss på en enda gång och då vi var något utanför Agön, sade skepparen att vi skulle hålla på Bremön för att gå innanför den.”

Masterna gick överbord
–“Då vi kom utanför Bremon gick toppen på aktre masten och hela förmasten överbord och med riggen släpand i vattnet började Delos driva i den nordostliga stormen. Det var en snötjocka som gjorde att man inte såg många meter framför sig. Skepparen beslöt att vi skulle gå in till Sundsvall, men stormen tog i allt värre. Det enda som var att göra i denna situation var att sätta skutan på land och vi gick med god fart mot hälsingekusten. Vi nalkades “Fågelharn” — egentligen hade vi beslutat att gå norr om platsen, där stranden är bra, men Delos drevs längre söderut — och skepparen beslöt att sätta skutan på grund.”

–“Båten fastnade emellertid på ett undervattensskär och brottsjöarna slog över oss i ett. Överbyggnaden gick all världens väg och den återstående masten gick snart överbord. Delos fylldes med vatten och situationen blev allt värre. Själv var vi naturligtvis alldeles genomsura. Vi försökte få loss flotten och bege oss i land på den, men kom för sent. Brottsjöarna tog flotten och vi stod där och såg den flyta mot land. Livbälterna följde också med sjöarna och det enda vi hade att lita till var flytvästarna.”

Räddningslinan nådde inte fram
–“Vi rådslogo om vi skulle försöka simma i land, men en titt på de vrakspillror, som flöt omkring, övertygade oss om att ett sådant företag var dömt att misslyckas.Spillrorna sögs nämligen många gånger akterut och likadant hade det säkerligen gått med oss. Några vrakspillror stora nog att bära oss fanns inte heller utan det enda som vi hade att göra var att stanna ombord och hoppas på räddning på det ena eller andra sättet. Under tiden samlades folk på stranden och alla åtgärder vidtogs för att rädda oss.”

–“Den lina som sändes ut med granatkastare nådde endast fram en gång och då hamnade den för långt på sidan om. Hade man haft en riktig raket, så är jag övertygad om att vi kunnat räddas allihopa. Någon panik rådde inte ombord, även om vi alla var på det klara med, att det gällde livet. Hela dagen och natten försökte vi hålla oss varma genom att slå åkarbrasor eller hoppa på däck, d.v.s. den del av däcket som inte stod under vatten. Att tankarna gick till dem därhemma, säger sig självt.”

Rullade in sig i seglet
–“Då natten bröt in rullade vi in oss i ett segel från focken, men vinden slet den snart av oss. Några av mina kamrater somnade, men jag höll mig vaken och väckte dem som sov. Några stönande blev det enda svaret och till sist var allt tyst. Då det började dagas såg jag åter folk på land, och jag vinkade till dem. Sedan minns jag ingenting, förren jag vaknade i ett rum i en skön säng. Hade hjälpen inte kommit då den kom, så hade jag säkerligen mött samma öde som mina kamrater.”

För den som idag vill besöka Delos ska veta att tidens tand satt sina spår i henne mest på grund av det ringa djupet. Men än idag kan man finna rester av fartyget på 6 meters djup och hon är lämplig både för fridykare likväl som apparatdykare. Men det mesta av intresse bärgades på 60- och 70- talet av lokala dykare. För den som inte är hemmavid i trakten så är hennes position 62 06′ 50 x 17 28′ 50.

Skrivet av Göran Nilsson